den begynnande demensen.

Diskussionen den här våren har gått ungefär så här:

Mamma: Therese, kan ni ta hand om Kelso några veckor i sommar?

Jag: Eh, nej, är du galen?

Mamma: Men vadå råååååå?

Jag: Kelso är en utekatt som knappt står ut med att vara instängd i vår etta EN vecka på VINTERN!

Mamma: Men han kan ju inte vara själv vår lilla snuttepluttegubbesötis!

Jag: Om grannarna ser till att han har mat kan jag åka ut några gånger och hälsa på honom.

Mamma: Okej!

Mängd tid går.

Mamma: Men Tessan, kan du ta katten i sommar?

Jag: NEJ!

Mamma: Men vem ska ta hand om honom då?

Jag: Jag har ju sagt att jag kommer och tittar till honom!

Mängd tid går.

Mamma: Snälla Therese, kaaaaaan du inte ta Kelso när vi seglar?

Jag: Men NEJ!

Mamma: Katter ska inte vara ensamma i två veckor, det är för lång tid!

Vän till familjen: Nej, det är ganska lång tid för en katt...

Jag: Men jag har redan sagt till mamma typ femton gånger att jag kan åka och hälsa på honom.

Vän till familjen: Ja, men då så!

Mamma: *mutter*

Mängd tid går.

Denna bild dyker upp på mammas instagramkonto med bildtexten "Nu är Kelso redo för sjön. Kanske inte mentalt men ändå!"

Alltså, herre-jävla-gud! För det första är Kelso sjukt söt i flytväst. För det andra ser han inte ett dugg glad ut. Inte det minsta. Han kommer hata dem och mig för all framtid! Det vill säga om han inte smiter när de landat på första bästa ö. Katter går att ha med på båt, jag har sett det flera gånger, men Kelso är verkligen inte en sådan katt. Han är det fegaste på fyra ben som någonsin skådats (näst efter Astor som knappt vågar titta på en).

Jag pratade med pappa i telefon.

Jag: Hur gick du med på det här?!?

Pappa: Det var inte så att jag gick med på det, det mer bara hände...

Jag: Du inser att han kommer hata er?

Pappa: Heh, ja?

Jag: ... men jag sa ju att jag ska hålla honom sällskap!

Pappa: En gång i veckan räcker inte.

Jag: Eh, okej?

Pappa: Ja, som jag förstått det har du sagt att du ska komma ut en gång i veckan, och det är ju lite lite.

Jag: Jag kan inte minnas att jag sagt att jag ska vara ute en gång i veckan. Jag kan tänka mig att vara där flera gånger i veckan, typ var tredje dag.

Pappa: Ja, men då så! Jag vidarebefordrar det.

Nu väntar jag med spänning på att absolut inget av detta ska gå upp för mamma utan att jag igen ska behöva kriga för att rädda katten från det helvete som ~5 kvadratmeter lounging space och oändligt mycket vatten omkring utgör för en kisse.