1. Tilltalet. Det var inte som i någon annan bok jag läst där berättandet sker ur ett förstapersonsperspektiv. Det var inte en historia som lades ut, eller en berättelse, utan ett samtal. Ett samtal i monologform, visst, men läsaren var hela tiden närvarande. Precis som John Cusack stirrar in i kameran i filmatiseringen så stirrar den fiktiva Rob Gordon på dig mellan raderna. Grymt.
2. Karaktärerna. De känns lika speciella som alldagliga, vilket gör att boken känns trovärdig. Vi är ju alla unika har jag fått för mig... Dessutom beskrivs de på ett bra sätt så att man verkligen kan se dem framför sig.
3. Musiktemat. Författaren lär ju ha en del djupa kunskaper, eftersom allehanda information dyker upp lite här och där. Det är sånt du inte pluggar in på random för att du ska skriva en bok, antar jag. Det imponerar mig.
4. Melankolin och sökandet. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag gillar hur huvudpersonen nästan går runt i cirklar med aningen för mycket tid över och djupanalyserar sitt liv. Det är inte alltid så muntert, men det är ändå inte på en martyrs vis utan mest ett konstaterande. Jag gillar lugnet i det konstaterandet samtidigt som man inser hur frustrerad han egentligen är.
5. Filmen. Det kanske inte verkar som om detta har något vidare med boken att göra, men jag såg filmen innan jag läste boken och faktumet att denna bok/film har ändrat min uppfattning om vilket man ska göra först, läsa boken eller se filmen, gör att det helt klart platsar på listan. I vanliga fall är jag en förespråkare av att läsa boken först för att inte bli besviken på om boken inte följer filmen, men här är boken näsan som en fördjupning av filmen och tvärtom. Det är väldigt tillfredsställande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar