Katter, och Kelso i synnerhet, är helt underbara. Jag älskar dem! Mjuka, ulliga och gosiga. De har integritet och stil. Men... varför ska fästingar också tycka så satans mycket om dem? Ovan nämnda gullegris låg nyss i mitt knä och kelade. Fint. Jag kände efter ett tag något under hans haka och försökte undersöka. Det gick han inte med på och jag vet fortfarande inte om det är en fästing eller något i stil med en sårskorpa. Anyhow så fortsätter jag läsa bloggen jag höll på med (läser bloggar hela tiden, älskar dem) och klappar katten tills jag känner något på hans rygg. Det kändes som ett litet dammkorn, men visade sig vara en livs levande fästing, modell större. Välkommen till min enkla boning! Var vill du ta vägen? Inte sitta stilla på mitt finger tills jag rusat till närmsta toalett är i alla fall säkert, för jäveln kastade sig ner mot golvet. Jag kan inte hitta honom och Kelso sitter och tvättar sig i ett hörn och ser oskyldig ut. Suck.
Bilder på en katt i världens mest udda viloposition förra veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar