Mamma har influensan och kan därför inte ge sig ut på joggingrundor med mig. Det hindrar mig inte på något sätt, men turerna blir inte riktigt lika trevliga när hen inte går bredvid i full medelåldersmundering (stavar och reflexväst som lyser för oss båda). En kul detalj är att stavningsprogrammet hade klagomål på "Medelåldersmundering" och ville ersätta det med bl a "Stenåldersmänniska". Hur som helst.
I fredags gav jag mig ut själv för första gången sedan mitt senaste motionsryck startade i julas. Det var inte roligt alls men inte bara på grund av att jag var själv. Mark Levengood gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen, jag lovar. Benen kändes som trästolpar och kroppen i övrigt liknade mest segt tuggummi. Och då menar jag inte charmigt rosabubbligt tuggummi utan sånt som sprickar över hela ansiktet eller fastnar i en klump under skosulan. Jag kom aldrig igång och det gjorde mest ont. När jag kom hem var jag nöjd över att ha motionerat, men inte så mycket mer.
Jag anser mig själv ha kommit över det värsta krönet vad gäller att börja jogga igen. Jag uppskattar det och har kommit till den punkten där jag upplever det som skönt istället för plågsamt (bortsett från fredagen då). Kanske är det så att jag till och med börjar längta lite efter att ge mig ut. Dock är det mest dagen innan och ärligt talat inte så fasligt mycket två minuter innan jag snör på mig skorna.
Idag var jag utan ljudbok och tänkte istället satsa på lite peppande musik. Vad jag har i lurarna (eller bredvid mig) är viktigt. Tokio Hotel och The Ark var dagens blandning. Jag hade tänkt mig att jag behövde något hårt och elektroniskt rytmiskt i stil med VNV Nation, men är jag väl var ute och skulle börja fippla med låtarna insåg jag att det jag egentligen behövde var något piggt med mycket drag. Father of a son gav mig väldigt mycket energi på upploppet och när jag kom hem fortsatte jag med att dansa runt på terassen med Rammstein. Musik är bäst i alla lägen.
Nog talat om mina underbart intressanta träningsvanor. Dagen har varit ett svartvitt känsloregister. Dåligt: att min Chinon inte rullar tillbaka filmen, att behöva laga egen mat bara för att syrran vägrar ära vegetarisk mat med en blick och att det verkade trassla sig med ebayauktioner och att Kelso inte ville ligga på min mage. Braigt: att springa, att jag nu har en sproilans ny Beatles-klocka och High Fidelity (boken) på väg hem till mig, att träffa Daniel (om än kort) och att äta äppelkaka och se Beck på TV.
Imorgon är det fotokurs. Nervöst att ta med tunnelbane-bilderna. Jag hoppas att de duger i mina ögon när jag väl sitter där. Nu ska jag duscha. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar