i fucking hate this.

Jag trodde att jag skulle få hjälp, att jag skulle få metoder att bygga upp den skithög som är mitt psyke, så att jag kunde lära mig att sluta noja och analysera och kanske sluta stressa så förbannat. Jag trodde att jag skulle få hjälp så att jag kunde komma ut ur denna parentes i mitt liv där jag inte åstadkommer något utan snarare är i regression. Jag trodde att jag skulle få hjälp.

Jag har efter ett antal år lärt mig att stänga av alla spärrar vad gäller vad som är privat och inte när det gäller psykologer och läkare. Det är ingen idé att inte berätta hela historien eller utelämna något, för det kommer ändå fram förr eller senare, och utan helhetsbilden är det svårt att hjälpa någon att må bättre. Antalet okända personer jag rabblat de mest intima och förkrossande detaljerna om mig själv för är minst åtta. Och jag har självklart inte haft så många behandlare, utan det har alltid funnits folk i mellanhanden. De som svarar i telefon och de som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk för att få vård. Jag har egentligen inga problem med det. Även om det är jättekonstigt att börja räkna upp alla sina tillkortakommanden under de första minuterna av kontakt med en annan människa har jag vant mig. Tagit ett djupt andetag och bara rabblat upp panikångest, depression, självskadebeteende och så vidare. De flesta människorna kommer jag aldrig träffa igen och de har total tystnadsplikt, men idag... Det var en annan femma.

Jag trodde att jag skulle få hjälp. Det var vad jag hade fått veta, att nu skulle jag få träffa en psykolog så att vi skulle bygga upp en kontakt för att få läget under kontroll. Hen verkade okej till en början. Mötet började som jag hade väntat mig från mina tidigare erfarenheter inom psykiatrin: hen ställde ett antal frågor för att se hur min livssituation och mina problematik ser ut. Det var inget konstigt med det. Det största problemet för tillfället är ju att jag inte kan jobba, det är aningen klämmande, och alltså kom samtalet till stor del att handla om det. Efter kanske en halvtimma avbryter hen plötsligt sitt frågeställande och mitt berättande och konstaterar att jag borde remitteras till någon specialenhet som håller på specifikt med arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa. Om jag uppfattade saken rätt.

När jag insåg att jag inte skulle få hjälp, att jag skulle tvingas gå hemma och kämpa för att hålla mig flytande i kanske en månad till, blev jag så stressad att jag slutade plocka upp information. Jag har minnesluckor från de resterande minutrarna jag befann mig i rummet. Jag minns inte ens vart jag ska hamna, vad det kallades. Jag försökte ifrågasätta så mycket jag kunde och försöka få fram fördelarna med att bli slussad vidare, men lyckades inte uppfatta några. "Det är inte din sak att avgöra/bestämma" fick jag i ansiktet när jag försökte förklara vad jag ansåg. Jag är ingen inkompetent idiot, men hen hade bara bestämt sig att det var såhär det skulle bli. Punkt och slut. Jag får vänta en månad till.

Alltså, jag sitter och berättar om allt jobbigt och skitigt och privat och helt plötsligt blir jag avbruten med ett: "Okay, let's do like this! Bye now!" Jag började förklara om nojan, om att jag har ont i tänderna, rabblade upp exempel på surret i huvudet och kände hur jag kunde börja gråta när som helst. Hen tittade knappt på mig utan fortsatte anteckna. Att berätta om mina problem för någon som visar mig respekt är helt okej, det är deras jobb, men när jag får ett så nonchalant beteende slängt som en hink isvatten över mig känner jag mest för att gå hem och dra täcket över huvudet. Till slut frågade hen "blir det bra så?" och jag svarade "ja, jag vill ju ha hjälp över huvud taget, så visst" och gick därifrån. Ringde Daniel och grät och grät. Jag är så jävla besviken. Jag trodde att jag skulle få hjälp. Att jag skulle få hjälp att ta mig härifrån nu. Visst, det kommer hjälp, men när då? När jag remitterats fram och tillbaka hela våren?