Den enda anledningen till att jag började studera på universitetet var eftersom jag inte hade något jobb, och nu sitter jag här och måste avgöra hur min kandidatexamen ska se ut, som om det var intressant för någon. Varför skulle jag vilja specialisera mig på något? Jag är inte säker på om det höjer utsikterna att bli anställd till ett jobb som inte malen sönder hjärnan totalt. Fördjupningskurserna innebär ju också några ton metodik, vilket jag kommit att hata. Just nu leder min utbildning mot ett masterprogram i historia, vilket skulle innebära så mycket forskningsförberedande kursen att de skulle spruta ur alla kroppsöppningar lagom till examen.
Jag vände mig aldrig till högskolan för att utbilda mig för arbetsmarknaden, utan ville bilda mig för världen. Det är min romantiska syn på studier, ömt vårdad av min far och hans hyllmetrar böcker om historiens stora tänkare och litteratur i hundratalet ämnen. Det verkar inte finnas i universitetets verklighetsbild att en skulle studera för att lära sig saker. Målet är uteslutande att vi enbart är där för att i slutändan få ett bra jobb.
Jag vill inte läsa mer historia för att drillas i den ädla konsten att gräva i arkiv. Jag vill lära mig mer om historia. Inte ens hälften av kurserna verkar behandla ämnet över huvudtaget, om vi bortser från examensarbetet. När jag gnällde för Emmy om detta påpekade hon att jag kunde bli den nästa bibliotekarien (huvudpersonen i The Librarian, den bästa b-filmen som någonsin skådats) och fortsätta samla kandidater until there's no tomorrow. Det låter rätt fett. Jag har ju inte hunnit till filosofi eller stadsvetenskap än.
Läget nu är att jag behöver bestämma vilket ämne jag ska ta en kandidat i. Om jag väljer ekonomisk historia har jag en examen till jul. Tydligen har jag tillräckligt mycket andra fluffpoäng för att fylla ut en examen. Alternativet är att läsa en termin idéhistoria för att sedan nästa vår skriva uppsats i antingen idé- eller ekonomisk historia. Kruxet är att nästa vår ska huset jag bor i stambytas. Vill jag jobba på en gigantisk uppsats då? Beslutsångesten är enorm. Det slutar som vanligt med att jag vänder mig till te och choklad. Det är ju inte deadline på anmälningar förrän om ett helt dygn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar