Förra veckan läste jag först ut min fysiska kopia av A Feast For Crows och lyssnade på de sista ljudfilerna av Greven av Monte Christo. Den tidigare innebär att jag nu är inne på den sista utgivna boken i A Song of Ice and Fire. När den är slut kan jag för första gången på ungefär ett år fokusera på annan litteratur (vilket är goda nyheter för bokcirkeln jag försöker sparka igång). Det är inte för att jag har brist på böcker som jag plöjt genom (nästan) hela bokserien, snarare för att den har varit svår att slita sig från. Det är dock, tro det eller ej!, inte dessa böcker jag tänkte skriva om nu.
Greven av Monte Christo som fenomen introducerades för mig när jag var hyfsat ung som TV- serie med Gerard Depardieu (en fantastisk skådespelare vilken jag haft mycket respekt för under min uppväxt, vilket dock av naturliga (läs: ideologiska) orsaker har förändrats). Hela familjen satt som klistrad framför TV:n, och sedan dess har jag sett igenom serien säkert mer än tio gånger. Det har ungefär sen dess varit min ambition att läsa boken, vilket inte har hänt förrän nu då jag tagit för vana att lyssna på boken när jag gått och lagt mig på kvällen. Ljudboken tillåter mig att blunda, spola tillbaka, och lyssna på karaktärerna som rösten formar. Att höra det gammaldags språket upplever jag också vara en helt annan sak än att läsa det då betydelsen av konstiga ord eller meningsuppbyggnad flyter på utan att blicken fastnar i ett stycke. Jag blir inte otålig för att komma framåt i läsningen eftersom jag ändå ska somna i resten av mitt liv.
Det var intressant att jämföra boken med TV-serien. Jag har levt i tron om att eftersom det är just en serie och inte en film har de inte behövt komprimera historien. På rak arm kommer jag på ungefär sex personer som är relevanta för berättelsen som klippts bort i serien. Berättelsens anda hålls intakt, men vissa delar av grevens hämnd blir så mycket gruvligare i boken där det finns fler anhöriga att ge sig i kast med. De många lager och nyanser som finns i texten gör historien större, som sig bör, men mycket av mitt positiva omdöme måste också tillskrivas uppläsaren. Danglars släpande röst, Dantés stadig och kalkylerande, och Albert de Morcerf som rapp och optimistisk. De litterära och historiska referenserna släpps också vid filmatisering, vilket jag inte alls förstår. De är typexempel på stycken jag kramar om i huvudet. Att höra en fransk bok uppläst på engelska funkade helt okej. Väl valda begrepp behölls på originalspråk och lät bra.
Nu när denna mastodont är slut vänder jag mig till Alexandre Dumas andra stora kända roman, De Tre Musketörerna. Här jämför jag omedvetet med Stadsteaterns uppsättning, vilken jag nu sett tillräckligt många gånger för att kunna handlingen utantill. Min mest trogna läsare (dvs. jag själv om 6-12 månader) kan se fram mot kommande rapport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar