En gäst hos Morgonpasset i förra veckan svängde sig med uttrycket Donald Duck-fashion. Alltså en aversion till att bära byxor. Naturligtvis är jag tacksam över att år av feministiskt arbete gjort att jag kan välja att ha byxor om jag vill, även om jag 99 gånger av 100 tackar nej. Kjol är skönare, alla gånger.
Jag blev inte helt bekväm med plagget förrän jag var över tjugo år, men långt innan dess hade jag vältrat mig i klagan över alla byxrelaterade problem. De slits och går sönder, alltid i grenen, och det finns inget värre plagg att köpa än ett par jeans. Alla butiker har olika storlekar, och jag försöker förtränga alla gånger jag försökt mig på fel storlek i allt för snäva provrum. Strumpbyxor behöver aldrig provas och är bråkdelen så dyra. De finns till och med med glitter på! Kjolar är (oftast) inte tighta. Du kan böja dig, dra upp benen utan problem och kan fläkta överallt det passar när sommardagen faller på.
Nej, de enda byxor jag någonsin funnit bekväma har varit så stora att de snarare liknat mjukisbyxor. Så såg jag ut hälften av gymnasietiden. Nu vet jag bättre. Donald Duck-fashion, hell yes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar