Min ungefärliga reaktion när Richard talade om hur länge han tänkt vara bortrest den här veckan:
Åtminstone inbillar jag mig det. Kanske fick jag ett anfall och vägrade sluta kramas på ett tag, vem vet? Sedan insåg jag att det är Valborg snart. Det är ungefär det bästa som händer på hela året och gör mig så här peppad:
Traditionen är att sitta ute i skogen med de bästa människorna i hela världen, grilla och mysa. Vilket sammanhang som helst blir bra med de här människorna, men Valborg har bestämt sig för att bli vårt forte. Jag har sett fram emot det så mycket i flera veckor nu att jag nu är ganska övertygad om min kommande besvikelse. Det kommer dock inte hindra mig från att peppa! Om det blir så bra som tidigare år kanske jag till och med kan ignorera det faktum att jag är dömd till tre ensamma nätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar