Min eviga tillfälliga svacka. Ibland tänker jag på åren då jag vägrade äta antidepressiv medicin, då jag var övertygad om att det inte var något fel på mitt huvud, bara sättet jag använde det på, vad det varit med om. Nu är jag övertygad om min kemiska obalans och ser fram emot ett långt liv av pillerkonsumtion. Medicinen gör tider som dessa möjliga att genomleva. Den här veckan har jag tydligt känt det, dragningen till sängen, viljan att göra absolut ingenting och att meningslösheten står mig upp i halsen. Ändå har jag gått upp på morgonen, dragit mig iväg till skolan och gjort vad som förväntats av mig.
Den här veckan finns det till och med saker att glädjas över. Steven Wilson kommer tillbaka till Sverige redan i höst för att göra en spelning i Göteborg. Utan större diskussion köptes biljetter till mig och Emmy. Det är snabbare än jag vågat hoppas på, och att behöva åka till andra sidan landet stör mig knappt. Det finns inget bättre än att vara på hans konserter och ändå känner jag det inte. Jag fick besked om att jag klarade tentan jag skrev för några veckor sedan, den omöjligt äckliga och hatiska analys-tentan. Hurra-ropen var mest for show, maskeraden för omvärlden. Jag känner det inte.
Hade jag inte ätit medicin hade jag antagligen legat i sängen nu, ansiktet mot väggen, stereon högt på. Skillnaden är att jag planerar att göra det imorn, lite grann ska jag unna mig att ligga och göra absolut ingenting medan poesin dunkar och snurrar i öronen. Shine on you crazy diamond eller en podcast, kanske tomheten själv. Jag ska ligga och känna mig precis så deprimerad som världen är innan jag tar mig i kragen och kastar mig ut i verkligheten där tiden aldrig kan stå stilla och vad du än inte gör får konsekvenser i åratal framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar