lättare.

Ungefär vartannat inlägg på min blogg hyllar min man, men är det så konstigt? När jag själv vacklar, vilket inte är sällan, är det han som är där och kramar ihop bitarna av mig igen. Han är tokigast i hela världen, det största trollet du någonsin kommer träffa och pragmatiker ut i fingertopparna. På en sekund vänder han, är allvarlig, och fiskar upp mig. Varje gång fascineras jag, är tacksam och förundrad. Jag tänker inte helt förlägga min överlevnad till denna varelse, men nog gör han det lättare. Idag var det mensvärk, tentaångest, bråkig soyghurt och weltschmerz i största allmänhet som gjorde ont. Det är konstigt hur människan är konstruerad, varför vi är programmerade till varandra. Av all hud i hela världen är det bara en persons som gör mig lugnare, som behöver finnas inom räckhåll, som får ögonblicken att sluta klia. Av alla människor i hela världen råkar det vara han. Tack, för att han inte gömde sig i Nya Zeeland.