Det räcker inte med att få pussa honom på nosen, jag behöver honom för att kunna sova. Det är tröttsamt. Man kan inte lägga rabarber på en hel person. Det funkar inte så. Jag får använda en kudde som substitut, klänga lite på den och simulera hur jag hindrar R från att somna när vi är i samma säng. Det funkar. Lugnet är betingat till att ligga mot och lite över något. Gissa hur mycket den här aspekten av att bo tillsammans tilltalar mig?
Jag har gått tillbaka till mitt gamla destruktiva stadie där jag inte vill gå och lägga mig. Nu eftersom jag är rädd för att inte kunna somna. Att ligga och vrida sig i timmar skrämmer mig av någon anledning. Kanske blir det bara för mycket med mardrömmarna som jag vet ska komma, att det blir som att dra av ett plåster väldigt långsamt.
Vad skönare är är att jag nu när jag bott hemma ett par veckor och stressat ner mig igen från att fara omkring över hela stan för att hitta boende, så blir det åter igen trevligt att plugga. Allt jag ska läsa framöver verkar bara otroligt intressant och jag kan endast se goda saker i att umgås med mina böcker över en kopp te. Inte ens hemtentan som tar vid om en vecka (hjälp!) skrämmer mig. Det löser sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar