Flashback till när jag var osynlig men utpekad och kändes som om varje dag i skolan var en implosion i min mage. Dagen när jag inte visste vad jag skulle göra, var jag skulle ta vägen för att ta ha hand om känslan och ensamheten och få den att försvinna. Jag gick igenom korridoren, förbi där alla i klassen satt och pratade, hoppade ut genom ett fönster och gick runt huset, in i kapprummet och genom korridoren igen. Ut genom fönstret in förbi ut in för jag vet inte hur många gånger och jag hörde någon säga något irriterat men jag vet inte om det var åt mitt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar