Det finns inget finare man kan tänkas vara i dagens Sverige än en entreprenör. Det ordet är magiskt. Så fort det i vilket tänkbart sammanhang som helst dyker upp blir folk oerhört imponerade och positivt inställda. Missuppfatta mig inte, entreprenörer (vars skapelser inte är destruktiva) är väldigt... bra. Men är de inte bara en av alla de sorters människor som finns där ute? Hur coolt blir det att kunna dra igång ett random företag i jämförelse med hur det skulle se ut om alla sophämtare slutade jobba. Jag menar att vissa jobb är mer fundamentalt viktiga än andra. Barnskötare, vårdare, infrastrukturmänniskor etc. Att sitta och pilla med siffror kan i min värld aldrig jämföras med att ta hand om barn eller rädda människoliv. Varför är då entreprenören så populär? Varför hör jag det ordet var jag än vänder mig? Hur blev det plötsligt den mest statusfyllda egenskapen att tilldela sig själv? Kanske för att det är så vår kära alliansregering byggt upp landet. Kan du inte vara din egen lyckas smed och ge dig själv ett jobb passar du helt enkelt inte in i Den Nya Samhällsordningen. Att vara nöjd med att arbeta i någon annans företag eller för den allmänna nyttan är inte lika fint längre, även om man gör ett minst lika viktigt jobb. Därför stör jag mig lite för mycket på entreprenören, hur mycket gott de än kan tänkas göra. Eftersom att det känns som om det är den nya arbetslöshetsförsäkringen. Var din egen chef så kan du inte få sparken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar