Min kloka pojkvän säger att jag ska försöka glömma mardrömmarna när jag har vaknat, sluta tänka på dem. Det går bättre eller sämre men oftast det senare. Vanligtvis går det i alla fall att försöka. Inatt var jag i Auschwitz, jagades av nazister, letade efter mat till små barn, gömde mig i kyrkor, klädde ut mig till nunna för att inte hittas, var i Auschwitz Auschwitz Auschwitz och stod i kö för att mördas och kämpa argumentera gråta vill inte ångesten folk som spottar sparkar skriker hånar och säger att "varsågod, självklart ska du få något att äta, vi sätter upp det på din nota!" och serverar en ett ruttet äpple och en macka för 280(0?) kronor gå förbi kamrarna där de brännmärker oss och klämmer ihjäl husdjuren med glödheta järnplattor. Precis på gränsen, in till gaskamrarna kanske, hittade jag någon högt uppsatt som lyssnade och smugglade ut mig, mamma och min syster. Pappa var det inte tal om. Bara kvinnor och barn, som om det var ett annat Titanic. Om och om igen. Hela natten. Det är en av de drömmar som jag inte kan glömma. Alltså har jag legat i hög utan att plugga eller packa idag. Jag mördades inatt och behövde visst lite tid att bearbeta det. Ser sjukt mycket fram emot att sova i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar