Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.
Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.
Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.
Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning.
Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar