allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.

Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.

Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.