Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.
De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.
För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung.
Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.
Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i.
Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar