När jag säger att jag är trött som person så menar jag verkligen det. På mitt konfirmationsläger menade de att jag var den enda som sov mer än var vaken. Jag kan somna var som helst, när som helst förutom i sängen på kvällen när jag verkligen behöver. Berghällar, inuti akterlucka i hård kryss, med huvudet på toften eller skolbänken, i en korridor på Finlandsfärja, med den hoprullade förtampen som huvudkudde, i Richards knä på diverse caféer och en miljon andra konstiga ställen. Hur som helst... det kan ha gått lite överstyr igår.
Jag är fortfarande aningen chockad. Tanken var att jag skulle möta upp Emmy och Rasmus vid fem för att sitta i publiken på inspelningen av Galagos podcast på Kulturhuset. Jag vaknade när klockan ringde kl nio, satte på radion och halvsov till den ett tag tills jag satte mig upp och gick igenom mail och andra prylar på telefonen som jag behövde veta inför hemtentan jag fått dagen innan. Det gjorde mig inte piggare så jag slängde av mig glasögonen och ställde en timer på 15 minuter vilken jag sen startade om sjuttiplutton gånger tills jag i ett antagligen svagt ögonblick stängde av det. När jag väl vaknade var klockan halv fem och jag kunde inte riktigt förstå hur det hela hade gått till. Det var ungefär då Richard gick av sitt arbetspass vilket han stigit upp för tolv timmar innan. Sett ur det perspektivet känns det ännu sjukare att det bara råkar bli så att jag en hemtentavardag sover till halv fem på eftermiddagen. Det är förresten inte meningen att en ska ligga och sova i ~15 timmar över huvud taget.
Det lilla förtroende jag hade till min förmåga att komma ur sängen utan dragkraften av en föreläsning, eller något annat bundet i tid och rum, hoppade precis ut genom köksfönstret. Jag känner mig verkligen hopplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar