Efter evigheter av halsont och rinnig näsa hade jag äntligen kroppen under tillräckligt stor kontroll för att kunna frakta den till en föreläsning. Jag missade mitt tåg och fick ta det som gör att jag smiter in genom dörren ungefär samtidigt som föreläsaren öppnar munnen. På Frescati älgade jag bort till E-huset. Där var det mörkt. Minnet och verkligheten var osams igen. De andra var i A-huset, så jag sprang bort dit och missade nog bara namnet på läraren. Sedan hittade jag ingen penna, någonstans. Jag har ett gediget pennskrin (med katter på som jag fick av syster i studentpresent!!) fullt av färgpennor, bläckpennor, blyerspennor, överstrykningspennor, pennor i största allmänhet. Var i hela helsike var det när jag är övertygad om att jag la fram det när jag packade väskan? Min bänkgranne hade en bläckpenna i tusen delar som var omöjlig att laga. Hen lutade sig över gapet till nästa student som lånade ut en till trasig penna. Jag kämpade med den ett tag tills min polare bad om en annan. Tre jävla pennor!
Jag är vanligtvis den som är irriterad på oansvariga människor som inte har med sig egen penna utan jämt ska låna av mig. På gymnasiet vägrade jag till slut låna ut, men så var det ju då också snarare regel än undantag att komma utan skrivdon till lektionen. Jag fick lite skit för det, eller så såg de åtminstone förvånade ut. Vid det laget brydde jag mig inte om vad de tyckte om mig heller, emanerade säkert hur mycket psycho-mood som helst.
Denna utläggning åsido kändes det som om alla småsaker gick fel. Kanske ska jag vara glad över att det inte var de stora sakerna som gick fel, men om jag misslyckas med mina pannkakor ikväll skyller jag på idag. Är verkligen inte på humör för att ta ansvar för min egen glömska eller eventuella brist i köket. Att det fortfarande är vinter är mer än nog att tvingas hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar