Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till.
Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen.
Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.
Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar.
Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur.
Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!
Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer.
Kaninmat och glada kultingar forever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar