Mitt första inträde i samhället post-förkylning var egentligen inte en föreläsning, utan en kväll ute med tjejkompisar för att fira Johannas födelsedag. Indisk mat är sjukt god, och det är klart underskattat att dricka öl från en flaska med elefanter på. Djur gör saker automagiskt roligare, finare, bättre!
Av någon anledning kunde vi dock inte sluta prata om hemska saker i stil med världens undergång, cancer och död. Någonstans i den här situationen pratade jag och Johanna om ångest runt sin egen oduglighet, vad en (inte) hinner göra och hur vi borde sluta äta vissa saker och ersätta med tusen former av motion. Jag konstaterade uppgivet att jag gett upp allt det där, att jag inte orkar bry mig längre. Det var länge sedan jag hade ångest över att jag inte tränade eller åt något gott, eftersom det känns så otroligt kontraproduktivt att piska sig över de saker som går att njuta av i ett liv som i övrigt har tendenser till dåligheter. Jag menar inte att allt förutom godis och ponnys är dåligt, men ja, livet är på det stora hela meningslöst. Vintern är lång och kapitalismen dansar vidare. Däremot vill jag fortfarande äta nyttigt och träna, men mest för att jag vet att jag mår bra av det.
När jag hur som helst vräkt ur mig att jag inte orkar oroa mig för den här kategori trams längre följde en knorr med. Jag orkar inte med att oroa mig över sånt längre, och då har jag ändå en ångestsjukdom. Johannas reaktion på det var att min medicin antagligen fungerar i så fall, och dra på trissor om hon inte har rätt. Det hade inte slagit mig att det kanske är the wonders of SSRI som gör att jag inte bara kan gå upp (förr eller senare) på morgonen, utan också ignorera huruvida magen putar eller inte. Ska vi medicinera bort inverkan av sjuka ideal på dagens ungdom? Pills for everybody!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar