det kan väl ändå inte vara vetenskapskritik?

Back in the day när jag fortfarande njöt av att bara gå halvfartskurser (vilka ändå stressade skiten ur mig) och läste idéhistoria började studierna vid försokratikerna, naturfilosoferna. Dessa var en hög gubbar som alla hade namn som var omöjliga att skilja från varandra och turades om att den ena efter den andre propagera för vilket som var naturens minsta beståndsdel. De gick igenom luft, vatten, jord, eld och ett femte, mystiskt kraftfält-ish och sen kom Sokrates och gjorde slut på tramset. Att läsa idéhistoria handlar mycket om att göra en vandring från galenskapens djupaste brunn upp mot ytan. 

Nu sitter jag och filar på en hemtenta i sociologi och slås av hur mycket det liknar den inledande exercisen i idéhistoria. I begynnelsen kom en hög gubbar som försökte förklara vilket som var samhällets minsta beståndsdel. Eftersom dessa kom några tusen år senare och därför väldigt mycket högre upp i den där brunnen är det inte lika smärtsamt att läsa om, men likheterna får mig fortfarande att rynka på ögonbrynen. När någon försöker förminska något så stort som all mänsklig verksamhet eller universums funktion till en liten grej är det något som inte står rätt till. I det tjugoförsta århundradet har vi väl nått konsensus om att världen är komplicerad. Punkt. Eller?

Det är lockande med enkla svar, men är det inte just det som så många gånger om visat sig vara en strategi för misslyckande, att lägga alla ägg i samma korg. Världen är sjuk i huvudet. Allt beror på. Det finns alltid en andra sida till fenomen. Tusen och en annan grej som påverkar minsta lilla pryl. Påminn mig om det när jag går igång på en mirakelkur för mänskligheten, tigrarna och jordklotet. Okej?