om ursprung.

Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.

Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden. 

Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz. 

Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.

När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.

Förintelsemonumentet i Berlin.