Ta ett djupt andetag. Stålsätt dig för feministisk rant och använd denna video som soundtrack:
Lite irriterande är det att just den här låten är så bra. Ironiskt att det i en film som möjligtvis skulle kunna ha budskapet "kvinnor kan!" ska poängteras hur värdelösa och svaga sådana är. Det var hur som helst varken Mulan eller Disney jag tänkte klaga på.
Tidigare i vintras läste jag en underhållande recension över storsäljande 50 Shades of Grey. När den också dykt upp i diskussioner ett antal gånger bestämde jag mig för att veta vad jag tyckte i frågan och lyssnade igenom första boken medan jag diskade, vek tvätt osv. När jag läst ungefär hälften kändes det som om jag redan läst hela boken eftersom inget nytt dök upp, historien upprepar sig. Jag började söka mer recensioner på nätet och hittade denna, vilken underhöll mig ett bra tag. Vad var egentligen internet utan gifar? Kort sagt fann jag boken precis lika dålig och misogyn som förutspåtts.
Det är dock inte själva boken jag vill diskutera, det är myten. Någon gång i en av de chattkanaler jag alltid hänger i använde någon det tidlösa uttrycket "manligt" en gång för mycket och jag fick tuppjuck och skrek något i stil med att MANNEN ÄR EN MYT FÖR I HELVETE!!!11 Eftersom jag antar att > 90% av min bekantskapskrets (och följaktligen de som läser min blogg vartannat halvår) går med på att människan är formad av sin uppfostran och att de egenskaper vi tillskriver personer med penis/vagina är socialt konstruerade hoppas jag att detta inte ska vara omöjligt att förstå.
Manligt och kvinnligt finns inte utanför vår kollektiva fantasi, därför är jag så trött på att höra hur (o)manligt något är. Det pratas inte lika ofta om eller när något är (o)kvinnligt, men när det väl kommer upp stör det mig precis lika mycket. Poängen är den att eftersom mannen är norm och kvinnan någon sorts bihang används ofta manlighetsnivån (?) till att avgöra hur bra eller legitimt något är.
Jag vägrar mätas efter andra människors föreställningar. Det är deras problem om de tycker att sättet jag beter mig, klär mig och underhåller mig är extremt otrevligt därför att det är okvinnligt. Att mitt liv skulle begränsas av folks livliga fantasi bara för att de är rädda för monstret under sängen är något jag inte går med på. Det där ursinnet hade redan börjat koka ihop till handling innan en random brud hade hår under armarna i TV förra våren. Någonstans där tydliggjordes vad en stor del av befolkningen ansåg om det, vilket var ungefär den enda knuffen jag behövde för att fullkomligt anamma det galna feministhippieidealet som jag föreställer mig att flashbackanvändare drömmer mardrömmar om, det som jag hade önskat mig.
Mammas 60-årsfest i maj. Jag fick så sjukt många komplimanger för min klänning, den jag skämtsamt kallar min gardinklänning som har stora blommor på en grå botten, har en skurning från 90-talet och orienten samtidigt och vinröda kanter. Ingen kommenterade mina grottmänniskoben eller hårtussar. Finkänsliga och uppfostrade är min mammas gamla vänner i alla fall. Ändå är jag övertygad om att ingen av dem brydde sig nämnvärt. Det är ju trots allt ingen större grej, bara vad alla vet egentligen finns bakom ändlösa timmar av rakning. De sa inget, men folk på gatan stirrade hela sommaren. Till slut tänkte jag inte på det längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar