När jag och Daniel låg hopkrupna, nära för värme, medan våra sista tio minuter av värdefull snooze-tid rann ut var det helt tyst i huset. Utanför fönstret hördes ett svagt dån. Vi satte oss upp och båda tänkte det. Snöstorm. Halv sju på morgonen. Zombie-toss och zombie-Daniel klädde på sig och gick ut till bilen i vilken vi blev skjutsade till verkstaden för att hämta upp Daniels bil (som inte ens de kunde laga btw). Jag försökte så gott jag kunde borsta av så mycket snö från bilen som möjligt medan Daniel hämtade nycklarna. När han kom tillbaka var jag till hälften tant blå och till hälften snögubbe. Medan kylan sakta kröp sig allt längre in åkte vi de sista kilometerna innan vi sa puss och hej då och det var dags för mig att promenera den sista biten. Vinden slet, vägen var hal och minusgraderna var många. Vilken underbar känsla att sen komma in och känna hur det sticker av spridande värme i fingrar och ben. Ett svanhopp ner i sängen, och sen någon timmas extra sömn, men jag fryser lite fortfarande. Frukost framför brasan? Och ska jag verkligen gå till skolan? Nu är det nämligen inte snöstorm utanför fönstret längre, utan en kompakt massa av vitt och jag har frusit nog för idag, tack så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar