Det gör så jävla ont att vakna, hur länge jag än sovit. När jag var som mest deprimerad gick jag knappt och la mig. Jag höll mig vaken i timmar fastän jag var jättetrött eftersom jag absolut inte ville vakna. Jag var inte rädd för mardrömmar, vilket kanske vore mer rimligt, utan för att vakna. Oundvikligt. Då fanns det en stark psykisk aspekt av det (som till viss del finns kvar) men idag är det mest i kroppen det gör ont. Jag vänjer mig aldrig vid det och värre är det när man vaknar upp till skitväder som idag. Inte finns där ute en enda solstråle att le mot. Jag tittar på semesterbilder och drömmer mig bort istället...
Heh, gillar verkligen den här sista bilden ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar