Förstaparkettspåminnelse om varför jag ville ta studenten så snart som möjligt. Egentligen inget allvarligt. Situationen är löst nu (beställer hem böckerna istället, borde gjort det från början) men jag var nära tårar ett tag. Det är visserligen rätt ofta jag är nära tårar, så det kanske inte betyder så mycket. Att jag faktiskt skulle gråta är mycket mer sällsynt, även om det höll på att bli av när jag kom hem och skulle uppbåda krafter att laga middag till hela familjen. Hur som helst. Tack finaste Emmy för att du ställer upp och springer fram och tillbaka med mig och fixar alla skitjobbiga och superläskiga universitetsgrejer!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar