Antagningsbesked. Alla är eld och lågor. Alla utom jag. Fast jag blivit antagen till den enda kurs jag sökt. Varför ska det vara så otroligt svårt att bestämma sig? Antingen plugga en kurs som jag antagligen finner intressant och som kan hålla mig sysselsatt på en lagom nivå, eller försöka mig på jobbträning eller något jobb överhuvudtaget (om det finns något där ute för mig). Problemet är att jag 1) inte har ett dugg lust att plugga och 2) jag vill för första gången i mitt liv ha pengar och kunna slappna av lite på den fronten. Inte alltid ligga på plus minus noll. Dessutom är det här enda gången i livet då jag har chansen att lägga så stor andel av en eventuell lön på fritidsgrejer istället för elräkningar och tunga matkassar. Dock lär jag, ju som min kära moder precis påpekade, inte tjäna speciellt mycket ändå med min nuvarande kapacitet.
Har aldrig känt mig så misslyckad som nu. Eller okej, jag överdriver. Antagligen har det funnits stunder av ett mörkare djup, men den här gången är jag mer uppgiven än ängslig. Är det något jag faktiskt inte ältar så är det framtiden. Den är mörk och förblir mörk och behöver inte ältas. It is what it is. Jag är hopplös och lär ju aldrig förändras. Varför kunde jag inte få förbli den racing-maskin jag var som sextonåring? Varför kunde jag inte få fortsätta som så många andra ungdomsrobotar runt omkring mig, som klarar av att plugga och få MVG i allt och ändå hinna med jobb, träning, pojkvän och en levande umgängeskrets. När jag ser de människorna påminner det mig så mycket om hur det borde ha blivit. Hur jag borde ha blivit. Lyckad... typ. Även om jag den hårda vägen fått lära mig att framgång inte är lika med en lyckad eller värdefull person känns det ändå riktigt tufft. Det är ett riktigt varför-just-jag-ögonblick.
Mamma träffade en förälder till en gammal klasskamrat från min högstadieklass. Hen förutsatte att jag pluggade. Det är inte så konstigt, för så var jag då. När jag fortfarande höll ihop. Sen gick jag sönder och flöt ut som ett lik som legat i vatten för länge. Och jag får fortfarande skrapa ihop resterna. Dagar som denna undrar jag verkligen om jag någonsin kommer kunna sy ihop mig själv igen.
Fan för antagningsbesked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar