om att skaffa ett jobb och stanna där.

Jag var bara sju år när jag lärde mig att älska Andrew Lloyd Webber's Jesus Christ Superstar. Musiken i luften omkring mig i slutet av 90-talet lät inte alls som den i filmen. De första tonerna i introt, gitarren, en hel skara olika instrument som tillsammans skapade en hel ljudbild, helt olik den som kom ur kommersiellradio.fm gjorde mig helt fascinerad. Jag förstod inte vilket språk de sjöng på, bara att det handlade om Jesus. Musiken var det enda viktiga. Mina kompisar hade lagom mycket förståelse för min fascination. Bredvid färgglada Disney-filmer såg denna pastelliga 70-talskornighet ut som något från en helt annan tid.

Jag har aldrig slutat älska det. En av de största förlusterna med att strunta i spotify är för mig att inte längre ha tillgång till albumet (med Ian Gillan från Deep Purple i huvudrollen). Youtube kompletterar när jag kräver att höra de bästa låtarna. I den fina förslagsspalten till höger föreslogs en intervju med Ted Neeley, snubben som gör rollen som Jesus i filmen från 1970-talet. Förtjust över att få en glimt av denna barndomsidol utanför filmen började jag titta, men var i slutet ganska fundersam. Vet ni vad han 40 år efter att filmen släpptes jobbar med? Han sjunger rollen som Jesus i uppsättningen av Jesus Christ Superstar. Varje dag. Ibland två gånger om dagen. Att vara musikalartist måste ju självklart räknas som ett av de mer coola jobben på den här planeten, men vill man för det spela samma gig i 40 år? Till och med att jobba på kontor kan te sig mer varierande. Den dagen jag blir författare (haha) tänker jag inte skriva samma bok om och om igen.