Det mest framträdande med morfar nuförtiden är hans ansträngda andning och revbenen som tydligt syns genom hans tunna hud. Jag tittade in i hans sovalkov igår, slängde en Expressen i knät på honom och gjorde hans dag. Sommarsolen hade inte en chans att nå in till hans gömställe. Fortfarande orkar han sträcka upp handen och tända sänglampan. Tur är det. Jag fyllde på hans saftglas, hjälpte honom med sugröret och skivade upp lite banan på ett fat.
"Morfar, det är viktigt att äta!"
"Är det?"
"Ja, det ekar så fasligt annars."
"Gör det?"
Han ser fundersamt ut i luften, tänker efter. Sen ser han på mig och tillägger
"Ja, kanske är det det som ekar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar