The Raven That Refused to Sing (And Other Stories) har hittills varit ett riktigt bra album. Titelspåret släpptes först, bortsett från Luminol som spelades live redan under förra turnén. Videon var snygg, men låten hyfsat svag. Jag gillade visserligen Grace for Drowning mer än Insurgentes, men detta faktum att det första vi fick se av skivan inte hade mycket tryck gjorde mig skakis. Steven Wilson är bland det bästa jag vet i hela världen, men med Porcupine Tree on hold gör det mig nervös om han skulle göra ständigt lugnare musik utan någon udd av hårdhet i. Nu är jag lättad. Albumet är bra och han kommer till Sverige igen i november.
The Watchmaker är den sista låten att växa fast i mig. I loopandet har jag aldrig hört den som ett stycke, bara bitarna jag gillat. Det blir väl så när de är över tio minuter långa, inte för att jag klagar. När jag väl plockat ur var bitarna kommer ifrån gillar jag dem i låtens helhet så otroligt mycket mer. Stegrande och skiftande och varför i helvete lyssnar folk på hiphop? Jag kommer behöva lyssna på det här så många hundra gånger till innan jag tröttnar.
Cogs and levers mesh. We are bound in death. Melt the silver down. I'm still inside you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar