Den här veckan har jag varit ovanligt deppig, deprimerad. I skolan igår, vi diskuterade inför seminariet. Jag sa att jag varit sjuk, inte kunnat läsa texterna. Vi skalperade sönder vår artikel, strök för över under. Vad var du för sjuk? Depression. Ingen kommentar till det. Studentkollegor som vet vad det är, inget slang för en dålig dag, tack världen för dem!
Som av en händelse pratade Jonathan Unge om livets meningslöshet i radion, en länk som hoppade på mig från facebook förklarade depression i världens ungefär bästa blogginlägg. På psykinstitutioner upprepar de hundratals gånger för mig om hur vanligt och normalt allt är. Du är inte ensam om att känna så här. Hur och varför skulle jag må bättre över att flera människor mår dåligt? Lättnaden inläggen ger är att någon redan förklarat, att någon förstår, att någon håller med.
Alla har varit nedstämda. Alla har inte varit deprimerade. Upprepade gånger. Återkommande under lång tid. Depression behöver förklaras för att förstås, kan inte åtgärdas med optimism eller lösa sig av sig självt.
Även om jag många gånger dragit mig upp i denna berg- och dalbana har jag aldrig övergett kärnan i depressionen, övertygelsen om att livet är meningslöst. Det är fullständigt sant för mig, även under mina gladaste dagar. Det är dock inte omöjligt att fylla med värdefulla saker. Det är bara olika jobbigt, strävsamt.
HYPOTES: Jag sjunker just nu eftersom jag inte har motivation för det jag pysslar med just nu. Sociologi I tar mig ingenstans. (Kanske tar Universitetet mig ingenstans.)
LÖSNING: Ponies. Vitsippor. Paj. Game of Thrones-måndagar med Emmy. Richards nacke. Det borde hålla mig levande i 6 hp till. Sedan är det sommar. Då ska jag göra det enda jag någonsin velat göra i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar