"jag är inte feminist, jag är humanist."

Jag kan inte räkna antalet gånger jag i upprörd frenesi försökt få vänner att inse att deras åsikter är feministiska trots att de vägrar kalla sig för just feminister. Det är ju det där med att ordet skrämmer bort folk, att det hintar till ett matriarkat (enligt vissa debattmotståndare). Att femininum är inbakat i beteckningen betyder för dessa mer än vad som står bakom den. Diskussionen slutar oftast i uppgivenhet, att om en inte kan ta att ordet härstammar från en beteckning av kvinnlighet (whatever the hell that is) så är personen trots allt inte feminist. Bitterhet följer.

Enligt Wikipedia är gemensamt för de flesta feminister  "[...] att de anser: 1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män. 2. Att detta förhållande ska förändras." Samtliga personer jag debatterat med skulle antagligen skriva under på detta. Ändå är de inte feminister. Vad är problemet?

Detta är arketypen för den sortens frågor jag kan diskutera i all oändlighet. Jag tröttnar aldrig, för jag har ännu inte förstått varför en inte skulle kalla sig feminist. Argumentet om extremisterna, de som kallar män för djur, som dyker upp från manliga vänner låter förståeligt först, men inte när en inser den stora bredd av feminister som finns i världen. Det finns liberalfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, queerfeminism, marxistisk feminism o s v i all oändlighet. Att inte kalla sig feminist för att det finns några högljudda personer som uttalar sig kontroversiellt är som att hata alla muslimer eftersom vissa av dem utför terrordåd.

Att känna sig utpekad som man funkar likadant, är förståeligt till en början, men vid närmare eftertanke borde det inte vara svårt att processa vad generalisering innebär. Vi delar mänskligheten på hälften vid födseln (inte riktigt, men for arguments sake påstår vi det ändå) och mäter hur de båda delarna behandlas av samhället. Den ena halvan får mer pengar, makt och frihet. Generellt sett. Alla män som grupp är överordnade alla kvinnor som grupp. Blondinbella, Angela Merkel och Beyonce har mer pengar och makt än flertalet män, men det innebär inte att kvinnor generellt sett har en situation som är likadan eller bättre än mäns.

Ojämställdheten i världens mest jämställda land (typ) gör mig så frustrerad. Vi har kommit långt historiskt sett, vilket verkar få stora delar av samhället att slappna av, mena att vi är framme när verkligheten är långt härifrån. Detta är exakt vad som gör mig rädd inför framtiden. Jag inser att detta inte är några nyheter, inte är ett nytt ämne eller en död debatt, men lik förbannat måste jag skriva om det. Skriva av mig. Processa. Förstå?

Att vara konsekvent gentemot sin ideologi är ett tankearbete utan stopp, jag kan aldrig bli den kompletta eller perfekta feminismen. Jag är född i en patriarkal kultur, det kommer jag alltid behöva bära med mig. Mina talangfulla medsystrar ute i etern gör det lättare, svårare. Den eviga debatten ser till att jag fortsätter ifrågasätta mitt beteende och satiren tillåter mig att skratta åt situationen.

Särskilt du som tycker att dagens feminism är överdriven, läs några av dessa bloggar med ett öppet sinne: Genusfotografen, Lady Dahmer, radikalgnu, Sara Hansson och fundera ett varv till.