Om inte minnet sviker har jag alltid varit intresserad av politik. Det har aldrig gått att koppla från verkligheten, någonsin. När jag fyllde 18 såg jag mer fram emot att få rösta än att gå på krogen. Jag växte upp med vetskapen om att världen är orättvis, men att det är på bättringsvägen. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag hur långsamt det gick, och frustrationen växte.
Det var ändå inte förrän jag bekantade mig med politisk satir som jag upplevde den ordentliga slagkraften i ett politiskt budskap. Debatter, artiklar och nyhetsrapporteringar existerade i ett rökigt glas varifrån satiren plockade upp sakfrågornas grundpremisser och höll upp dem mot ljuset. Ibland är nyansering skitsnack, ett sätt att frånsäga sin ansvar eller fördröja samhällsförändring. Saker kan mycket väl vara rätt eller fel.
Att satir också är just humor gör att åtminstone jag ständigt har en nypa salt i bakfickan redo att strössla över argumenten, deras källor. Det innebär inte att ett ideologiskt förankrat resonemang behöver gå förlorat.
Min poäng är att om jag, intresserad från första början, upplever mig tagen av satirens sätt att fånga in politiska ståndpunkter och göra dem enkelt begripliga, engagerande!, borde dess potential att sprida idéer hos övriga befolkningen vara ljusår bättre än Aktuellt eller Agendas. Vi behöver den seriösa idédebatten, men kanske ännu mer satirens debatt om debatten.
Så tack världen för alla fantastiska serietecknare, för Tankesmedjan och Galago, för The Daily Show, Flumskolan och Alliansfritt Sverige.
Illustrationer nedan av Liv Strömquist (första) och Nanna Johansson (resterande).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar