Vi får inte glömma Steven. Det är förvisso inte lätt gjort, men jag noterade att jag förra året också bara nämnt spelningen i förbifarten, en brasklapp. Jag tenderar i och för sig att skrika hallelujah när Steven Wilson kommer på tal, när det än är, så en utläggning över hans fullkomlighet in person är kanske överflödig. Det struntar jag i. Ovan syns skruttig instagram-bild på öppningsprojektionen. Sedan struntade jag i allt vad dokumentation heter och bara njöt.
Det kändes (ett) underligt att vara på rockkonsert i en kyrka och (två) att hela publiken hade sittplatser. Hur är det meningen att en ska kunna vara stilla? Jag svängde så gott jag kunde på min plats. Det där med att vara stilla när musiken sliter i mig har jag aldrig lyckats mästra. Kvällens huvudperson kommenterade tack och lov på valet av lokal, vilket ärligt talat kändes som en elefant i rummet tills dess. "I think Sweden is the least religious country. You should be proud of that." Eller att vi skulle vara glada över det. Hur som. Tydligen använde bandet ett antal biblar för att stabilisera upp utrustning, vilket publiken fann förtjusande. Det där med sittplatser var i övrigt rätt trevligt eftersom tjusningen med att stå längst fram på konserter liksom tappar sin glans när ryggen börjar värka, vilket oundvikligen inträffar förr eller senare (om en har riktigt otur är det innan bandet ens hunnit gå på scenen). Vad jag aldrig trodde skulle inträffa var dock att jag skulle få ont i baken av alla jävla ställen. Jag har aldrig upplevt den som benig innan, men där kändes det som om någon sugit ut allt fett från den och lät mig balansera på skelettet. Jag försökte kompensera genom att sitta på diverse vantar och prylar, vilket hjälpte lite. Bara lite. Äsch, jag är inte bitter.
Musiken i sig. Fruktansvärt bra. Exakt som jag tänkt mig att det skulle bli, kännas. Portkeyes i Harry Potter-böckerna (flyttnycklar på svenska kanske?), teleporteringshjälpmedel, beskrivs som om något hakar i under ens navel och drar iväg med en. Det är den närmsta förklaringen till hur hans konserter känns för mig. De drar i mig. Efteråt kunde jag bara släpa benen efter mig och uttrycka mig i enstaviga ljud. Allt kändes harmoniskt och kroppen var fullkomligt rofylld. Eller, de hundra minusgraderna gjorde fortfarande ont, men ni förstår vad jag menar. Att han fick in Radioactive Toy på slutet (vilket egentligen är en Porcupine Tree-låt) blev bara för mycket. Jag orkar inte att det går knappt ett år mellan spelningarna. Jag vill ha mer, nu nu nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar