trains x6

SHORT VERSION:

Någon frågade om jag levde eftersom jag inte uppdaterat på ett tag. Dels har jag varit upptagen med att ha jättemycket kul. Vilket jag verkligen har haft. Mer än på länge. Dels har jag skrivit av mig i analog dagbok eftersom jag inte känner mig som bloggvänligt material för tillfället.

LONG VERISON:

Jag har svårt för det där med att lyssna på samma låt om och om igen. Det kräver något extra. Tålamod när jag är hemma hos Daniel eftersom hans syster gillar det. Ett speciellt humör när jag är själv. När jag var 14 kunde jag spela Let it Be av The Beatles på repeat en hel kväll många dagar i veckan. Ibland för att det tröstade och ibland för att jag behövde den för att kunna gråta. Nu kan jag knappt gråta längre vilket ger mig en brinnande lust att gå ut och skrika i skogen. Vara hysterisk. Ha en låt i öronen som får komma som svackor genom munnen. Då skulle man inte störa någon. I huvudet kommer det en någon och hittar mig när jag är färdig, har snor och tårar över halva ansiktet, ligger på rygg i mossan och stirrar upp i himlen. Någon som såg och därför kunde ta mig och det på allvar. Det går inte ihop, men inuti syns det inte så bra. Inga symptom, ingen sjukdom.

Jag trär på mig hörlurarna samtidigt som syrran tittar in och ber mig sänka musiken. I alla fall basen som redan är så låg det bara går. Jag låter Trains med Porcupine Tree gå några varv och tycker att den är fullkomligare än på länge. Det förstörs något av att inte kunna skrika med men jag kan åtminstone spela på min lufttrumma. Jag kommer aldrig förstå hur rytmen kan krypa in i mig och göra att det känns bättre och sämre på en gång medan den gör det hemtrevligt för sig innanför revbenen. En liten melodi som rullar fram och tillbaka. Som om jag ska spricka för att det är så vackert att det gör ondare värre. Samtidigt är det så underbart att det gör allt lite lättare. At least for now. It's getting worse. Please send chocolate!

berg och dalbana

Nattens sömn gör mig förvirrad. Jag kan inte få klart för mig när jag har sovit, varit vaken och vad som hänt däremellan. Drömmar och kanske också sinnesintryck har gjort mig förvirrad. Jag blev väckt vid två (av ett sms i typ hundra delar som min telefon markerade som sms från hundra olika personer även om jag vet att de alla var delar av samma från en enda person) och kunde inte sluta le. Var alltså tvungen att plugga in en bok för att kunna sova, och jag måste ha somnat med den i öronen vid tretiden och vaknade vid fem i exakt samma position samtidigt som jag fick ett synintryck av en mask som skrek åt mig. Min mp3-spelare borde kanske vara krossad för länge sedan eftersom detta är inte alls första gången jag somnar med den. Resten av sömnen och även den innan kom fläckvis. Men jag är glad ändå. Solen skiner.

2010-04-11

På tisdag kväll kommer datorn hem jag kan knappt bärga mig! Att beblanda mig med färg och form igen kommer bli så otroligt kul. Och apropå kul ska jag på scoutmöte imorn kväll. Är faktiskt lite nervös. Tänk om jag inte är något bra? Mitt tålamod är inte direkt prisbelönt.

Blåmärkena har skiftat från rött till blått till svartlila till grönaktig lila. Det gör ont att vända sig i sängen och att nudda dem, men jag börjar kunna skratta åt det. Den värsta smärtan är över. De är bara respektingivande. Ungefär. Eller bara en tydlig påminnelse om att sova ordentligt i fortsättningen. Men det är ju så tråkigt...

2010-04-09

Allt är syrrans fel. Kanske inte. Hon ville ha skjuts med cykeln. Jag har varit utan ordentlig sömn sedan i onsdags (tisdags?). Trettio sekunder senare låg vi i leran. Nu täcker blå-lila-röda svullnader mina ben och armbågen får hålla sig långt ifrån bordsskivan. Höfterna är svullna och över låren finns några tusen skrapmärken. Fy fasiken vad ont det gör i hela kroppen! Personalen på dagiset där jag skulle hämta såg chockade ut när jag klev in, men det var åtminstone ett bra ställe att leta efter plåster på.

Ikväll ligger jag i en soffa och gör absolut ingenting. Har haft några otroligt roliga dagar med gamla vänner och jag är nog till 90 % övertalad att försöka mig på att bli scoutledare in training. Men nu är det vila som gäller något dygn. Sen fortsätta ha roligt!

2010-04-08

Världen är sorglig och jag skriker en duett med Jocke Berg. Man får passa på när man är nästan ensam hemma. Ett nästan spelar ingen roll idag. Huvudet jobbar runt, runt i ett sorgligt ekorrhjul som jag önskar skulle implodera. Solen och våren hjälper inte och kroppen verkar jag ha som mål att förstöra detta dygn. Jag har bara slumrat några timmar sedan klockan fem igår morse, proppat i mig koffein, fett och socker. Snart även med en twist av alkohol. Spännande. Även om problemet kvarstår. Gråt inte, annars får musiken skrika högre.

tankar om vårfoto.

Det sticker upp skott lite här och var på tomten, vilket är ascoolt eftersom snön försvann för bara någon vecka sedan. På sina ställen ligger den ju till och med kvar! Jag dokumenterade det och nyuppsatta påskfjädrar med kameran. Känns så tråkigt att inte kunna lägga upp något någonstans så länge datorn med superredigeringspowers är utom räckhåll. Jag hoppas att godisklubban jag skickade med i paketet mutade HP tillräckligt bra för att jag ska få tillbaka burken fixad och klar nästa vecka.

2010-04-03

Jag höll tummarna när jag gick och la mig aningen för sent igår kväll. Näsan hade börjat kännas lite orolig och jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte dras med en förkylning just nu! Men inte hjälpte det. Jag halvsov hela förmiddagen på rygg (obekvämt) med endast en näsborre att andas genom. Munnen var blockerad av bettskena och den andra näsborren av... otrevligheter. Nu är jag riktigt förkyld men det struntar jag i. Det har varit planerat att vi skulle gå ut ikväll, nästan tio personer, och det kommer bli så kul! Så kul! Jag tänker låtsas som om jag mår prima. Lite alkohol tar bara död på bakterierna, right? Jag tar smällen när den kommer.

PS. Fick världens finaste ljusrosa kaffepress att använda som tekanna av mina föräldrar i påskpresent. Ska inviga den nu. Jippie!