Någon frågade om jag levde eftersom jag inte uppdaterat på ett tag. Dels har jag varit upptagen med att ha jättemycket kul. Vilket jag verkligen har haft. Mer än på länge. Dels har jag skrivit av mig i analog dagbok eftersom jag inte känner mig som bloggvänligt material för tillfället.
LONG VERISON:
Jag har svårt för det där med att lyssna på samma låt om och om igen. Det kräver något extra. Tålamod när jag är hemma hos Daniel eftersom hans syster gillar det. Ett speciellt humör när jag är själv. När jag var 14 kunde jag spela Let it Be av The Beatles på repeat en hel kväll många dagar i veckan. Ibland för att det tröstade och ibland för att jag behövde den för att kunna gråta. Nu kan jag knappt gråta längre vilket ger mig en brinnande lust att gå ut och skrika i skogen. Vara hysterisk. Ha en låt i öronen som får komma som svackor genom munnen. Då skulle man inte störa någon. I huvudet kommer det en någon och hittar mig när jag är färdig, har snor och tårar över halva ansiktet, ligger på rygg i mossan och stirrar upp i himlen. Någon som såg och därför kunde ta mig och det på allvar. Det går inte ihop, men inuti syns det inte så bra. Inga symptom, ingen sjukdom.
Jag trär på mig hörlurarna samtidigt som syrran tittar in och ber mig sänka musiken. I alla fall basen som redan är så låg det bara går. Jag låter Trains med Porcupine Tree gå några varv och tycker att den är fullkomligare än på länge. Det förstörs något av att inte kunna skrika med men jag kan åtminstone spela på min lufttrumma. Jag kommer aldrig förstå hur rytmen kan krypa in i mig och göra att det känns bättre och sämre på en gång medan den gör det hemtrevligt för sig innanför revbenen. En liten melodi som rullar fram och tillbaka. Som om jag ska spricka för att det är så vackert att det gör ondare värre. Samtidigt är det så underbart att det gör allt lite lättare. At least for now. It's getting worse. Please send chocolate!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar