Idag gjorde jag det. Jag läste äntligen ut den 520 sidor tunga och nästan två hundra år gamla (om man bortser från nytryck) klumpen jag burit runt sedan mitten av November. Ivanhoe av Sir Walter Scott. Det känns väldigt fint att uppfylla ett mål, om än ett litet sådant. Jag känner mig som ett barn på julafton nu när jag står framför bokhyllan för att välja ut nästa bok. Antagligen blir det något lättsamt för att kontrastera till det allvarsamma 1100-talet.
Lyssnar på Kents senaste platta om och om igen på spotify för att överhuvud taget ha en aning om vad de spelar imorn kväll. Hela situationen kändes extra absurd när jag hämtade ut biljetten i eftermiddags. Bokade igår, hämtade idag, spelning imorn. Vad har jag gett mig in på? Allt väntande kommer bli supertråkigt ensam och det kommer kännas konstigt att inte kunna dela upplevelsen med någon. Ändå. När de väl börjar spela är det bara det som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar