Alltså, jag hade med mig två kameror upp. Den ena användes bara på ditresan och den andra förblev oanvänd. Digitalkameran vart det liksom aldrig läge för i den överstökiga, trånga stugan. Där blir det ändå inte speciellt mycket bättre resultat än de for the moment-bilder jag kommer få från övriga gängets kompaktkameror. I alla fall inte i förhållande till hur mycket arbete jag skulle lägga ner på att försöka få dem att bli bättre. Hua. Den andra var min analoga lilla älskling. Tanken med den var att den skulle få följa med ut i backen när jag väl fått pli på skidorna. Turns out att så aldrig blev fallet. Jag har blivit så skraj för sjukhus att jag fegåkte hela första dagen vilket betyder att jag plogåkte och använde benmusklerna ungefär en miljard gång mer än jag behövde. Alltså var de paj när jag väl började åka ordentligt andra och tredje dagen. På slutet av dagen orkade jag inte åka en hel pist utan att stanna upp och vila, helst genom att kasta mig ner på snön. Som sagt, det vart aldrig läge. Alltså är alla utomhusbilder tagna med mobilen. Jippie.
Trots ovan nämnda grubblerier hade jag så otroligt roligt! Inget togs på för mycket allvar. Det var avslappnat och det skämtades huller om buller, hela tiden. Det var roliga offpistäventyr, galna bastusessioner, världens roligaste sällskapsspel och grymt härliga människor. Det enda tråkiga var att behöva åka hem före alla andra. Jag hoppas verkligen att detta upprepas nästa år!
Första morgonen blev jag förvånad över hur mörkt det var. Jag trodde inte att det skulle vara en så märkbar skillnad av soluppgången. Resultatet var denna fina känsla när man åkte upp på berget strax efter nio.
Älsklingen.
Elin.
Christoffer och Schottis.
Vi hade så fint väder. Det var klart och soligt alla dagar jag åkte och en lagom behaglig temperatur strax under nollstrecket uppe på berget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar