i don't know, oh i don't know

The Beatles sjunger för mig, bara mig, och jag städar rummet. Sängen är bäddad för första gången på säkert flera veckor och man kan se flera kvadratdecimeter fri yta på skrivbordet. Jag är fortfarande sjuk och den största anledningen till att jag städar, förutom att jag vantrivs med att bo i the alps of smutstvätt, är för att jag ska "känna efter" och bestämma mig för om jag är sjuk imorgon också. My boss wants to know. Det är inget fel i det, jag skulle också vilja veta det om jag var chef. Problemet är att jag måste vara vuxen och ta ansvar, ta en beslut och stå för det. Å ena sidan känner jag mig inte frisk än (om än mycket piggare än de senaste dagarna) och å andra sidan har jag varit sjukskriven i fyra dagar nu för andra gången på under tre veckor. Och egentligen är det ju jag som är vikarien. Man anställer inte en vikarie för att behöva fixa en vikarie för vikarien. Och mitt kontrakt går ut på fredag och ska ersättas med en arbetsform jag inte har någon aning om hur den kommer se ut. Så det skulle sitta fint med raketsprudlande energi så jag kunde göra ett grymt jobb just nu.

När jag har tid på mig när jag städar, och städar ordentligt, hittar jag allt som oftast saker och ting från ett annat liv. Så länge sedan att det inte var jag som gjorde det. Idag hittade jag min frimärkssamling. Jag minns sena nätter i köket i radhuset där vi bodde förut, där jag och syster min satt med varsin balja vatten och högar med frimärken. Jag minns att händerna kändes äckliga och att det luktade svagt, svagt av något. Lim kanske. Jag tyckte inte om lukten. Kanske var det därför dessa kvällar spreds för vinden. Kvar finns ett album med förvånansvärt många frimärken. Hela grejen kändes aldrig speciellt äkta, då 99 % av alla frimärken kom hemifrån morfar där de legat i lådor sedan trettiotalet, minst. Men fina är de. Särskilt den högt upp till vänster med jordklotet deformerat till ett hjärta. Ironiskt kanske att just det märket är från USA. Äsch. Jag gillar idén ändå.