I'll leave now, this can't continue
But I forget which door I came through
And I know that the lift can be painfully slow
So I think I'll leave by the window

Stop Swimming - Porcupine Tree

PS. Ursäkta min depression, men nu börjar det fan bli dags snart.

men det är ju bara hår.

Det är nästan fem år sedan jag fick idén att snagga mig. Jag befann mig i ett hus i Sollentuna och såg delar av V for Vendetta för första gången. Förälskelsen var blixtsnabb och bilden av Natalie Portman är för evigt inristad på min näthinna. Aldrig att jag fått för mig att jag skulle kunna bli lika snygg som hon i sitt millimeterkorta hår, men jag ville åtminstone prova. Jag pratade om det, testade idén, ville! Omständigheter, en pojkvän med väldigt starka känslor mot det hela, kom hela tiden emellan och till slut gav jag upp tanken. När förhållandet tog slut tänkte jag ironiskt att det vore ganska klyschigt att göra det då, bryta med det gamla. Det blev inte en allvarlig tanke förrän jag på juldagen låg i flera timmar och inte kunde sova. Plötsligt var jag övertygad om att det enda jag kunde göra var att försöka och se hur det blev. Tiden sedan dess har varit en seg väntan på varmare dagar. Mars, hade jag sagt. Mitten på mars. Well, that didn't work out quite as I expected, did it? Jag blev för otålig. Istället kidnappade jag Emmy, hennes badrum och en trimmer och resultatet syns ovan. Jag är så jävla nöjd. Vill nästan göra det kortare. Behålla det såhär ett tag. En fem år gammal dröm är uppfylld och det känns otroligt tillfredsställande att ha vågat. Även om det bara är hår.

årets "must have"

... men den här kan väl ändå inte finnas på Garbos tomt??

baby, did you forget to take your meds?

Ja, det har jag faktiskt. Har inte riktigt bestämt mig än för om jag ska gå ner och stoppa i mig dem. Har ingen som helst lust till det.

bara för att det är den här skitdagen (och den här slutar aldrig att vara underbar!)

2011-02-04

Helt plötsligt är jag en fullvärdig människa igen. Efter massor av års kamp, bara sådär! Det är helt otroligt för jag trodde nästan att den här dagen aldrig skulle komma. Jag älskar det.

Oj oj oj så kryptiskt inlägg men det är kuuuuuuul!

en favorit fyller år!

Grattis Emmy-Lou på 22-årsdagen! Jag har en benägenhet att tänka mig att den ålder hn uppnått, har också jag. Alltså kommer jag omedvetet säga att jag är 22 från och med nu, trots att det är mindre än ett halvår sedan jag fyllde 21. Som det kan bli! Till hns ära har jag f ö tillverkat ett katthalsband (med bjällra!) och kattöron bör vara på väg. Har tyvärr inte haft tiden för det än. Mängden hemproducerade textilprodukter har ökat markant de senaste veckorna. Underbart!

< 24 timmar

bild: delfy

i alltings början.

Ottero frågade mig om jag ville komma på nyårsfest långt ute i tjotahejti. Jag tänkte mest på lämpligheten i att återse denna bekantskapskrets då jag och mitt fina ex Daniel har delad vårdnad. Saknaden var dock för stor.

Jag och Metral var nyktra. Resten var alldeles lagom salongsberusade. Ungefär så att de blev lika galna som jag är utan alkohol. Perfekt! Varför skulle man inte klä av sig topless i snöyra? Just asking.

Efter tolvslaget när alla druckit sig mätta på champagne och storslagna planer för det nya året började vi hugga in på varandra. Ottero och jag gjorde grymmast sugmärken. Det ironiska med den här bilden är hur hela januari sedan utvecklade sig. Jag gav Kassploj sugmärken, men han rörde inte mig. Inte då. Men nu. Eller, så fort han kommer tillbaka från fjällen (skynda!).

Alla sov kvar i en stor fnissande hög. På morgonen var folket alldeles lagom bakis och spenderade dagen efter i varandras sällskap. Jag satt timtals i ett knä och lyssnade till hela NileCity med trötta ögon (förutom när de mixtrar hamstern, då höll han för mina öron). Världens bästa nyårsdag.

Och ett tu tre - så hade toss ny pojkvän! 2011 är verkligen ett intressant fenomen.

summering 2010

Årets uppgift: Att göra slut med ett gammalt liv och börja ett nytt
Årets depression: Alltså, hela året? Hösten om man verkligen måste vara specifik men bara för att den var mest extrem.
Årets räddning: Simon. Fine. Emmy. Och tro det eller ej, men mamma.
Årets vän: Se ovan.
Årets nykomling(ar): Massor! Simon och andra scouter. Trevligt trevligt!
Årets konsert: Kent i februari. Fick tag på den sista biljetten till deras spelningar i Stockholm. Gick själv och det var helt fantastiskt.
Årets kommer-aldrig-glömma: Att göra slut. Att få en ny bästa vän, bara sådär. Pills en masse!
Årets dricka: Öl tills jag blev nykter. Annars alltid te.
Årets maträtt: Sushi. Det kan inte vara något annat.
Årets klarar-mig-inte-utan: Vänner.
Årets resa: Lägret i somras.
Årets bråk: De som ledde fram till den 12e augusti.
Årets film: 500 (days of summer). Kanske.
Årets hjälpande hand: Simon.
Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Min moral som sunkar lite ibland.
Årets befrielse: Att vara singel, tyvärr.
Årets upptäckt: Att scouting är grejen, igen. Att det faktiskt är kul att vara ledare. Att antidepressiva faktiskt funkar på mig.
Årets lyckligaste dag: Ska jag vara riktigt krass måste jag påstå att jag inte en sekund varit lycklig det här året.
Årets chock: Hur förtvivlad man kan bli över insikten att man ändå inte kan ta livet av sig. Att jag ville göra slut.
Årets årstid: Jag ska vara kontroversiell här och säga vintern. Sommaren var ju varm och fin, men jävlig i alla andra avseenden. Under vintermånaden har däremot medicinen börjat verka och det är väl nice.
Årets fest: Haha, man kan väl inte säga sin egen? Nej, det går inte. Valborg då, om det räknas. Det var otroligt trevligt, som det alltid brukar vara med det gänget. EDIT: Olofs I'm in the army now!-party var jävligt nice.
Årets garv: Att spara? Palla? Gröt i sovsäcken? Dagens tips? Grundstötning? Men det är ju Fanny! Det är säkert att säga att Anders och Christoffer var inblandad i de flesta.
Årets skämt: Se ovan.
Årets ord: Fuckers.
Årets mest frivilligt välbesökta plats: Scoutstugan.
Årets mest uppskattade plats: Samma. Eller en båt. Eller kanske bastun på Vässarö.
Årets flitigaste redskap: Telefonen, typ.
Årets drog: Oj, vad svårt. Skärsår och alkohol kanske?
Årets låt: Anesthetize, Trains, Buying New Soul, Drown With Me - Porcupine Tree. Wish You Were Here - Pink Floyd.
Årets lögn: Alliansens vallöften? Att SD inte skulle vara rasister. Inte ett dugg.
Årets sanning: Livet är verkligen meningslöst. Egentligen.
Årets bäst välbehållna löfte: Att vara konsekvent.
Årets sämst välbehållna löfte: Att vara konsekvent. Inte slå på lilla Therese osv.
Årets mest skrämmande händelse: Att göra slut. Att vilja dö.
Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle börja äta antidepressiva. Att jag skulle bli kompis med Olof och Simon igen. Att jag skulle få ett pris för att vara en bra ledare (typ).
Årets komplimang: Att de inte har övergett mig än.
Årets jag-hatar-dig: ...
Årets citat: "Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på s...amma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten." -- Kierkegaard
Årets förlåt: Förlåt Daniel för att jag lämnade dig på ett så dåligt sätt.
Årets kallaste händelse: Vintern var oerhört lång och kall och jobbig!
Årets hetaste händelse: Inga kommentarer.
Årets roligaste snubbe: Anders och Christoffer måste nästan ta priset.
Årets roligaste tjejer: Fine. Fanny.
Årets finaste grabb: Simon.
Årets finaste brudar: Fine och Emmy.
Årets läskigaste mojäng: En bil/aktersnurra eller annat med motor som korsat min väg.
Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag kan inte gråta. Annars skulle det vara Trains och Anesthetize.
Årets pigga-upp-låt: Bra låtar.
Årets café: Delselius.
Årets te: Jordgubb citron av Albin i födelsedagspresent.
Årets se-upp-till-artist: Steven Wilson.
Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Pojkvän. Jag lever än.
Årets tv-program: The Big Bang Theory, helt klart!!
Årets tråkigaste högtid: Påsk? Hände det något alls då?
Årets lyckligaste stund: Går inte att säga.

Ack, denna tvåsamhet!

Att parallellt få vård av två olika personer och institutioner är förvirrande. Etter värre blir det när de inte kommer överens. Psykologen säger att jag visst har Emotionellt instabil personlighetsstörning och psykiatern bara suckar och klagar över vårdcentralens bristande kompetens. Så vad är fel på mig då? Idag fick jag göra ett kort test för bipolaritet. Det har aldrig varit på tapeten tidigare, men eftersom vi inte gick vidare på ämnet antar jag att det inte är det som är felet heller. Förvirringen är total.

Psykiatern är jobbig som sjutton. Inte ett enda påstående får fällas utan att det ska minutiöst granskas och ifrågasättas från varenda vinkel. Jag har en övertygelse jag inte kan belägga med fakta och hen påpekar det gång på gång. Min övertygelse står fast. Hen tjatar på om vad som är känsla och vad som är logik. Det är fruktansvärt irriterande. Psykologen har ett bekvämare förhållningssätt till mig. Fick dessutom order av psykiatern att gå upp i dos med medicinen och ytterligare en månads sjukskrivning (tror jag det blev). Jag ska bara komma iväg till arbetsförmedlingen. Any day now.

Slutklämmen made my day!

vad skulle jag ta mig till utan det här?

Min HTC Wildfire klarar mot all förmodan att spela upp .ogg-filer. Det trodde jag inte. Coolt!

tankar om snö.

Jag är ovanligt icke-förbannad över snön. Kan nästan till och med kanske erkänna att jag faktiskt tycker om den. Dock kommer den åsikten bara hålla i sig till strax efter nyår. När vinterhögtiderna är över fyller den ingen funktion, nyhetens behag är för länge sedan över och det är hög tid för sommar igen! Jag vill städa ut skiten i januari och ha minst 15 plusgrader igen senast i mars. Låter det okej?

Ikväll åkte vi pulka/sopsäck på scouterna. Det kom inte så många ungar varför det inte blev så jävla mycket drag, men det var kul ändå. Det var kul att rulla runt och ha snöbollskrig och åka nerför backen så det sprutade snö i hela ansiktet. Jag kunde för en gångs skulle inte sluta skratta.

formalia och småpotatis, men fan vad jag hatar det.

Arbetsförmedlingen är verkligen ett djävulskap. Ett dåligt skämt. Kostymgubbarnas påhitt. När jag först jobbat, blivit utbränd och sjukskrivit mig själv (gjort mig arbetslös) i ett halvår vände jag mig dit i tron att de kunde hjälpa mig att åstadkomma någonting. Notera att någonting verkligen bara innebär ordets exakta mening. Något. Jag trodde inte att jag i deras sällskap på något automagiskt sätt skulle få en anställning, utan snarare att jag kanske kunde få lite tips med CV och såna grejer. Därför blev jag megaförvånad när min handläggare brett berömde mig över att jag orkat ta mig dit och hade sånt förstående över min situation. Den kunde de nämligen hjälpa mig med! Oj så trevligt, tänkte jag. Hen skulle kontakta min psykolog så vi kunde sätta oss alla tre och komma på en bra strategi för att få ut mig i arbetslivet igen. Coolt. Tills hen inte hörde av sig. Tills när jag försökte få tag på henom fick höra att hen var på semester. Tills jag helt plötsligt fick en kallelse från en annan handläggare som krävde min närvaro. Jag vägrade utan pratade istället med henom på telefon och krävde att få veta vad som hände. Nej, den första handläggaren hade då blivit sjukskriven. Varför det nu skulle vara så komplicerat att meddela detta för hens kontakter förstår jag inte riktigt. Den nya handläggaren var mäkta optimistisk och sa att "nej, men vi kan hjälpa dig!" Även hen skulle höra av sig till min psykolog för att sätta upp ett möte. Denna gång var jag aningen mer skeptisk. Och hör och häpna! Inom några månader fick jag ett brev från arbetsförmedlingen där de eftersom jag inte haft någon kontakt med dem på länge ville avskriva mig som arbetssökande. Fuck you, tänkte jag, och ett tu tre var jag avskriven.

Lite över ett år senare är jag väldigt deprimerad, mitt i skiftet mellan två psykologer, två terapier, två vårdinstanser och ska för första gången få sjukersättning för att jag faktiskt inte är i form att jobba, vilket jag inte varit sedan december 2008. Läkaren har till och med intygat att försäkringskassan inte kan sätta mycket mot utlåtandet han givit som anledning till sjukskrivning. Dock krävs det tydligen att man är inskriven som arbetssökande på arbetsförmedlingen för att kunna få sjukersättning. Jag pluggar halvtid. Det fungerar. Jag ska bara sjukskrivas på halvtid. Alltså måste jag påstå mig vara arbetssökande för att få sjukersättning på den halvtid som jag inte pluggar när jag i själva verket inte orkar mycket mer än det. Och jag vill verkligen inte ha något som helst mer arbetsförmedlingen att göra. Oh, the irony.

electricity from the pills in me.

Jag vill kräkas upp medicinen. Men egentligen bara nästan, för det är ganska otrevligt att spy. Frågan är om det inte är värt några minuters obehag om det betyder att man slipper biverkningarna. Vad som beror på medicinen och vad som är ren och skär depression är förstås självklart svårt att veta, men säkert spär den på redan jobbiga symptom och gör dem ännu värre.

Sömnen är det mest kännbara. Första veckorna var jag som en klubbad säl och sov hur mycket som helst och när jag väl var vaken var jag rätt sänkt. Nu är det lite tvärtom. Jag har svårt att somna och vaknar tidigare och kan inte somna om. Hittills i mitt liv har jag haft den stora begåvningen att kunna somna lite när som helst och var som helst. Jag har aldrig varit en person som legat och vridit och vänt mig i sängen utan att kunna sova. Jag har somnat snabbt och har jag vaknat har det inte varit några som helst problem att snabbt somna om. Nu är det slut med den friden. Den här veckan har jag sovit två gånger på soffan framför tvn eftersom jag tröttnat på att ligga i sängen och tråka ihjäl. Man somnar alltid framför en film och tills dess har man något att göra. Det är ganska mysigt med täcke och kudde, men fastän jag sov på en soffa i över fem år så måste jag säga att jag var lite mindre då. Lite kortare och lättare. Det är inte helt optimalt. En annan dag började jag nästan gråta när mamma ville laga lasagne till middag eftersom det enligt mig skulle ta alldeles för lång tid. Jag var så trött att det gjorde ont och gick och la mig direkt efter middagen (som fick komma fram på fem minuter). Då kunde jag plötsligt sova 13 timmar för att nästa natt inte kunna somna igen. Jag ska försöka få till en rytm nu så kanske det blir lättare.

Det som är värst idag och igår är att jag har ont i huvudet, men bipacksedeln specificerar inte hur användandet av värktabletter ska gå till. Jag blir jätteosäker på om alvedon är ok eller inte. Alltså har jag ont och känner att jag inte kan göra något åt det. Så fruktansvärt frustrerande. Mest när man bara vill sova bort skiten och inte kan somna!!!!!!!

Båda gångerna dosen höjdes blev jag jättetorr i munnen i en-två dagar vilket kändes mycket obehagligt. Det är ungefär som att gå omkring och var supernervös precis hela tiden. Inte speciellt troligt.

Inte har jag blivit bättre heller. Jag har visserligen bara ätit den i drygt två veckor så det är inte förväntat att den ska ha gett effekt än, men det är svårmotiverat att äta den när den är så obehaglig. Den känns i kroppen. Utöver symptomen så känner jag att något är lite off. Det är svårt att förklara. Kanske är det hundra procent psykisk, men något är det. Det är små saker som att hjärtat slår lite snabbare och att kroppen är lite skakigare. Hela jag känns annorlunda.

Inget av detta hjälper humöret. Verkligen inte. Jag har aldrig varit så här deprimerad i hela mitt liv. Aldrig har livet verkat mer meningslöst eller jag själv känts mer värdelös. Otroliga mängder tid har jag stirrat i taket eller in i väggen. Den ångest jag de senaste fyra åren känt över att gå och lägga mig är som bortblåst, för jag behöver inte oroa mig för morgondagen. Den är redan förlorad. Att vara vaken fyller ingen funktion. Det är meningslöst. Jag kan lika gärna sova. Om jag nu lyckas somna.




A good impression of myself
Not much to conceal
I'm saying nothing
But I'm saying nothing with feel

I simply am not here
No way I...
Shut up, be happy
Stop whining please

Because of who we are
We react in mock surprise
The curse of "there must be more"
So don't breathe here,
Don't leave your bags

The dust in my soul
Makes me feel the weight in my legs
My head in the clouds
And I'm zoning out

I'm watching TV
But I find it hard to stay conscious
I'm totally bored
But I can't switch off

Only apathy from the pills in me
It's all in me, all in you
Electricity from the pills in me
It's all in me, all in you
Only MTV, cod philosophy

We're lost in the mall
Shuffling through the stores like zombies
What is the point?
What can money buy?

My hand's on a gun
And I find the range, God tempt me
What did you say?
Think I'm passing out

Water so warm that day
I counted out the waves
As they broke into shore
I smiled into the sun

The water so warm that day
I was counting out the waves
And I followed their short life
As they broke on the shoreline
I could see you
But I couldn't hear you

You were holding your hat in the breeze
Turning away from me in this moment
You were stolen
There's black across the sun

2010-11-10

Listan över biverkningar av pillren är enorm! Det är så att det känns ännu läskigare att äta dem. Det verkar som om varenda kroppsligt tillstånd förutom döden är med på listan, till och med koma! Det i kombination med det faktum att jag inte får kombinera dem med alkohol gör mig betänksam i huruvida dessa piller ska göra mig gladare. I alla fall om man ska försöka skämta om det. Vad är bäst? Döden-depp men fungerande kroppsliga funktioner (ingen diarré, muntorrhet, huvudvärk, illamående, muskelspännningar etc) och tillgång till alkohol (vilket gör mig fnissig == gladare) eller lyckopiller som riskerar att min kropp utsätter mig för en trevlig åktur genom biverkningarnas rike och noll tillgång till ovan nämnda fniss? Jag lär ju märka. Jefla fuckers.

den 4e november

Jag fick kommenterat att jag med mindre frekvens gör min röst hörd genom denna blogg. Om det eventuellt är någon där ute som undrar samma sak utan att fråga mig rakt ut kan jag härmed ge en kort förklaring, eller i alla fall låta er dra era egna slutsatser av följande text.

Ny diagnos och tid hos läkaren på tisdag för diskussion om lyckopiller och halvtidssjukskrivning. Jag har aldrig gråtit hos någon av mina psykologer innan i torsdags. Jag har alltid undrat varför tidigare behandlingar trots att de hjälpt ändå har lämnat mig med känslan att något är fel. Nu blir det ny terapiform, ny psykolog och ett nytt upplägg. Ett till ett och ett halvt år ska det ta. Ska jag äntligen vara bra sen? Kunna starta ett liv som rör sig framåt? Jag blir bara äldre och allt större del av mitt liv försvinner in i någon slags sankmark av sjuklig svaghet. Jag vill orka och kunna ta mig för lika mycket som alla andra. Vad är poängen med allt när det känns som om fyra års kamp knappt resulterat i någonting? Jag kan inte låta bli att tycka att allt vore så mycket lättare om min existens vore ungefär hundra procent mindre påtaglig i världsalltet. Livet är så fruktansvärt orättvist.

påminner mig själv om att det faktiskt varit värre

Jag ramlade över min gamla dagbok från gymnasiet. Kanske inte det mest optimala sättet att spendera en regnig eftermiddag när man borde plugga, men ändå. Även fast livet är skit för tillfället så kan jag konstatera att vissa saker blivit bättre.

Oktober 2006:

Panikattack i lördags: ångest verkligen, alla kunde se, höll på rätt länge, "borta" (fast inte alltid i attacken) under 1-2 h. Det längsta hittills. Var sen jättesvag och det var jobbigt att prata. Hade krampat så mycket i armarna att det var jobbigt att använda dem. Albin grät. Jag tror det var den värsta hittills.

Börjar bli jättesvag. Kan få problem att gå i normalt tempo och är helt slut framåt eftermiddagen. Så svag och trött och slutkörd.

Har fått ångest för att sova vilket resulterar i att jag inte går och lägger mig. Grejen är att jag inte vill vakna igen, och då vill jag skjuta på det ögonblicket så mycket som möjligt. Försöker dock gå runt det.

Började skära mig med kniv. På riktigt. Så blodet rann. Jag älskade och saknar det. Det var så vackert. Har nu en deal med mamma: om jag inte skär mig köper hon ett par hörlurar till mig. Saknar det redan. Fan fan fan, vad jag vill. Fast ärren på magen gjorde rätt ont när jag hade jeans på mig. Men jag saknar smärtan och blodet. En gång RANN det. Enda gången jag blev rädd, men då var det grejer på G också.

Skolan går åt fanders. Sjukanmäler mig ca 1 ggr/vecka för att det inte GÅR. Ligger efter med uppgifter. Jobbar inte som jag borde. Fan. Men det gör så SJUKT ont så fort jag börjar plugga. Har hoppat av Kvinnohistorian.

Har insett att jag har en sjukdom. Jag är sjuk.



Jag är mitt i det nu, fast mitt ute. Inte i en attack, då hade det varit omöjligt att skriva. Nej, mitt i det andra.

Det är helt sanslöst vad ont det gör. Hur svårt det är att andas. Hur ont ont ONT det gör. Det gör så satans ont. Har legat i mörkret, på sängen i en och en halv timma. I fosterställning. Kastat mig fram och tillbaka. Rivit mig över bröstet. Det blir så ljuvligt ont-kallt.

Musik är det bästa som finns. Skola imorn? Hur ska jag klara det! Jag vill aldrig mer lämna sängen! Fanfanfan. Vad ont det gör. Snälla, skjut mig?

Jag lägger hennes ord i min mun. Bara för att de är så bra. Bara för att jag läst dem så många gånger den senaste månaden.

jag blir helt glad av tjejen, låten, trummorna.

Update: Jag älskar den här videon, låten! Har sett den minst tio gånger idag nu!! Det är ju bara för underbart hur gitarristerna går bazookas. Förlåt. Hur alla går bazookas.

happy ho, jag fyller år!

Två Daniel-creddade bilder från i somras. Ungefär så jag hoppas att jag kommer minnas den här sommaren i framtiden. Solig och röd! Födelsedagen har varit lugn, men småsaker har gjort den underbart fin. Grattisönskningar från alla håll och kanter, att baka kolakakor, få världens finaste ja må hon leva uppsjungen över telefon av världens gulligaste gudson, ett postpaket med en jättefin lapp och somrigt te, att träffa Gudrun Schyman in person och att äntligen ha tillräckligt med pengar för att köpa en ny telefon. Tjusigt, tjusigt.

icke att förglömma: