Jag fick kommenterat att jag med mindre frekvens gör min röst hörd genom denna blogg. Om det eventuellt är någon där ute som undrar samma sak utan att fråga mig rakt ut kan jag härmed ge en kort förklaring, eller i alla fall låta er dra era egna slutsatser av följande text.
Ny diagnos och tid hos läkaren på tisdag för diskussion om lyckopiller och halvtidssjukskrivning. Jag har aldrig gråtit hos någon av mina psykologer innan i torsdags. Jag har alltid undrat varför tidigare behandlingar trots att de hjälpt ändå har lämnat mig med känslan att något är fel. Nu blir det ny terapiform, ny psykolog och ett nytt upplägg. Ett till ett och ett halvt år ska det ta. Ska jag äntligen vara bra sen? Kunna starta ett liv som rör sig framåt? Jag blir bara äldre och allt större del av mitt liv försvinner in i någon slags sankmark av sjuklig svaghet. Jag vill orka och kunna ta mig för lika mycket som alla andra. Vad är poängen med allt när det känns som om fyra års kamp knappt resulterat i någonting? Jag kan inte låta bli att tycka att allt vore så mycket lättare om min existens vore ungefär hundra procent mindre påtaglig i världsalltet. Livet är så fruktansvärt orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar