Det här gänget hängde i morfars lägenhet igår kväll. Mycket var som vanligt. Jag, mamma och pappa drack te, satt i soffan och pratade. Morfar låg i sängen och vilade. Andra saker stämde inte med tidigare gånger. Morfar var nyrakad, vattenkammad och hade en ren vit skjorta på sig. Han snarkade inte. Det låg ingen Expressen på hans mage. Han andades inte.
Med tanke på antalet lunginflammationer, KOL, hjärtsvikt och tusen andra anledningar som fört honom in och ut från sjukhus det senaste decenniet blev vi nästan förvånade över hur spontant han somnade in. Helt utan förvarning, som vilken dag som helst. Han gick och la sig för att vila under eftermiddagen och vaknade aldrig. Han fick dö på sin 70 år gamla madrass i sängen han krigat för att få ha kvar under hela tiden han bott på servicehem, samma säng han sov i när mormor levde och när hon dog. Ingen ambulansfärd, ingen okänd sjukhuspersonal, förhoppningsvis ingen ångest. Han verkade lugn.
Min morfar var en av de mest originella personerna jag någonsin kommer träffa. Han är också den av mina mor- och farföräldrar som jag känt allra bäst. Ändå har jag väntat på att han ska försvinna i flera år nu, hoppats för hans skull. Jag ser själv inte fram emot att bli över 90 år gammal, se vännerna dö och sitta ensam i smärtorna från en trött kropp. Ingenting är ändå så konstigt som att han är borta, min söta fina morfar. Jag kommer sakna honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar