årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

glassfreak, eh?

Min (smått maniska) kärlek till Morgonpasset ledde mig till att skriva in och önska en låt (ungefär femton gånger). Det var kul att äntligen få prata med människorna jag hänger med varje dag och jag kan ju inte direkt påstå att jag motsäger mig deras idé på hur jag ska tackla framtiden. Vid 3h 1min någonstans kommer jag in. Woo~  

fuck cancer.

Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.

De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.

För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung. 

Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern  hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.

Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i. 

Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3

att ha mens samtidigt som jag lyssnade på liv strömquists sommarprogram där hon pratade om mens var en stor upplevelse. jag älskar henne ännu mer nu.

Inte för att snubben vet hur det känns, men whutever.

Det här blir antagligen det enda sommarprat jag kommer lyssna på i sändning istället för podd. I can't wait! #sommar #livströmquist
— toss. (@meisgreece) June 24, 2013

avel vs. sexuellt övergrepp.

Ola Söderholm är på ett ungefär mitt ljus i tunneln. Han säger inte det jag ska tänka, utan det jag redan har tänkt. Fast bättre (och knasigare). Hans åsikter går så att säga ovanligt bra ihop med mina. Jag har länge fruktat att han också ska lasas ut från SR (som Sara Hansson och Nanna Johansson) och för några veckor sedan nämnde han i ett program att så är fallet. Vem ska bry sig om miljön i Tankesmedjan nu? Vem blir ny hovreporter?

Hur som helst är det helt rimligt att jämföra sexuella övergrepp på djur med avel, att tvångsbefrukta kossor. Vi kommer förbjuda tidelag, att sexa sig med djur, men det kommer fortfarande vara helt okej att äta dem och använda dem som kläder. Det är en logik som inte går ihop för mig. Jag hoppas att djurrättsorganisationer började massanmäla mjölkindustrin, anklaga dem för sexuella övergrepp på djur. Det skulle sätta fingret på om det är djurskydd politikerna verkligen strävar efter. Det kan ju inte vara den eventuella förövarens upplevelse av situationen som sexuell eller inte som ska få avgöra om det är ett brottsligt handlande. Den diskussionen behövs. Det är för många som tror att kon inte behöver kalva för att producera mjölk. Det är för många som inte räknar in de ensamma bebisarna och desperata mammorna i sina val.

när jag fick ett ord för det där med kjol vs. byxor.

En gäst hos Morgonpasset i förra veckan svängde sig med uttrycket Donald Duck-fashion. Alltså en aversion till att bära byxor. Naturligtvis är jag tacksam över att år av feministiskt arbete gjort att jag kan välja att ha byxor om jag vill, även om jag 99 gånger av 100 tackar nej. Kjol är skönare, alla gånger. 

Jag blev inte helt bekväm med plagget förrän jag var över tjugo år, men långt innan dess hade jag vältrat mig i klagan över alla byxrelaterade problem. De slits och går sönder, alltid i grenen, och det finns inget värre plagg att köpa än ett par jeans. Alla butiker har olika storlekar, och jag försöker förtränga alla gånger jag försökt mig på fel storlek i allt för snäva provrum. Strumpbyxor behöver aldrig provas och är bråkdelen så dyra. De finns till och med med glitter på! Kjolar är (oftast) inte tighta. Du kan böja dig, dra upp benen utan problem och kan fläkta överallt det passar när sommardagen faller på. 

Nej, de enda byxor jag någonsin funnit bekväma har varit så stora att de snarare liknat mjukisbyxor. Så såg jag ut hälften av gymnasietiden. Nu vet jag bättre. Donald Duck-fashion, hell yes!

om ursprung.

Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.

Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden. 

Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz. 

Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.

När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.

Förintelsemonumentet i Berlin.

årssummering 2012.

Årets uppgift: Inte sjunka igen. Leva veganskt.

Årets depression: Hösten har varit tyngre.

Årets räddning: Att ingenting gigantiskt gått åt helvete.

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Jag kan inte komma på några materiella, men Pinkie Pie är ju rätt schysst. Och Buffy Summers. Det är safe to say att jag utvidgat min immateriella vänkrets.

Årets konsert: Är kluven mellan Steven Wilson och Opeth. Kan inte heller komma på om jag hann med någon annan, men så har jag också svårt att höja musikupplevelser över varandra. Steven tog mig i handen och Opeth spelade på Grönan, vilken alltid är färgglad och sprakande. Bådadera gör dem speciella och minnesvärda. Får jag räkna in alla hundra gånger jag såg De Tre Musketörerna på Stadsteatern också?

Årets kommer-aldrig-glömma: När morfar dog. Att gästa ett judiskt bröllop.

Årets dricka: Hallonsoda och earl grey-te.

Årets maträtt: Snabbnudlar.

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone + hörlurar.

Årets resa: Israel var underbart, spännande och ombytligt. Kommer dessutom aldrig glömma min korta visit på Rivieran.
Cannes. Antibes. Dolcedo. Israel.

Årets bråk: I don't do bråk? eller så händer det just nu. Jag är inte säker.

Årets film: The Hunger Games är antagligen den som påverkade mig mest. Jag och Emmy drog och såg Berättelsen om Pi i mellandagarna. Är helt tagen och ännu kärare i tigrar nu.

Årets bok: Det är svårt att bortse från att jag läst A Song of Ice and Fire nästan konstant sen i juni. The Hunger Games-trilogin har också varit en konstant sen dess, men som ljudbok.

Årets hjälpande hand: Richard som pussar på mig när jag blir ångestig.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog något av de få tillfällen som gavs att nattbada. Men så var det ju en crappy sommar också.

Årets befrielse: Jag kan göra vad jag vill med min kropp. Ingenting är rätt och fel. Det är ditt problem om du anser att jag ska följa speciella regler bara för att jag har en viss kropp. Hej då rakhyveln! (och oj vad det har stirrats, men vem bryr sig?)

Årets upptäckt: Buffyverse.

Årets lyckligaste dag: De absolut bästa dagarna jag har är i detta sällskap

 

Årets chock: Goodstore har fortfarande inte kunnat återinföra sojabitar i sitt sortiment? Inget känns särskilt chockerande i vår skandalmarinerade värld. Lite överraskande var det att finna blond snubbe het.

Årets årstid: Sommaren, även om den inte var så somrig av sig.

Årets fest: Jag inser nu att mängden fest i mitt liv kanske bör åtgärdas. Det har festats, men de flyter ihop för mig. Ingen sticker ut som extraordinär.

Årets garv: Nu är jag inte säker på huruvida detta hände innan tolvslaget eller ej, men jultomten/påskharen. (kanske garvades det mer över något annat, men detta låg nära i minnet + askul)

Årets skämt: Whatever Ola Söderholm said.  

Årets ord: Brony. Hen. 
 
Årets mest frivilligt välbesökta plats: Frescati.

Årets mest uppskattade plats: Sunnydale. Jag gömde mig där allt som oftast. Och strandpromenaden där jag promenerade fram och tillbaka många sommarkvällar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone, hörlurar, dator. Som vanligt.

Årets drog: "If you like tears, pain and doomed ships, watch Buffy the Vampire Slayer, show that will ruin your life." (Random citat från någon av alla tusen Buffy-tumblrs jag följer.)

Årets låt: Enligt last.fm är det denna som spelats mest. Den är så väldigt bra. Synd bara att den är så kort.

Årets lögn: Om jag ser klart sista säsongen av Buffy nu kan jag äntligen gå vidare med mitt liv sen.

Årets sanning: Det är svårt att avgöra. En tolkning av det är att jag trots 60 hp ekonomisk historia fortfarande är övertygad vänstermänniska. Den röda vägen ter sig trots allt jag lärt mig under två terminer (vilket jag misstänkte skulle vara väldigt liberal-/marknadsekonomiskt vurmande) fortfarande som den bästa.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Jag avlägger sällan löften riktigt på allvar eftersom jag tar det så hårt att inte uppfylla dem. Kan inte komma på något jag svikit i år. Jag räknar inte de gånger jag bestämt mig för att diskat men struntat i det osv.

Årets mest skrämmande händelse: Morfars döda kropp. Döden. Alla cancerbesked.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att morfar inte gjorde mer uppståndelse innan han drog.

Årets komplimang: Richard. Jag är inte lite jobbig ibland och nu har vi varit tillsammans två år och bott ihop i ett år utan att han verkar tröttna. Det är den största komplimang jag kan få.

Årets jag-hatar-dig: Migränjäveln.

Årets citat: Inget.

Årets förlåt: Inget.
 
Årets kallaste händelse: Many a day without summer.

Årets hetaste händelse: Mellanösterns öken.

Årets läskigaste mojäng: Inte många läskiga mojänger i år. Den superavancerade borren som påstås kunna borra i våra betongväggar?

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Sen denna spelades på Stinas begravning har jag inte kunnat höra den utan att rysa, bli ledsam.
 

Årets pigga-upp-låt: 
 

Årets café: Mineur. I min värld byter de aldrig namn. Har heller inte hittat någon värdig utmanare.

Årets te: Nu på sluttampen köpte jag hem ett äpple och kanel-te som jag blivit helt kär i.

Årets se-upp-till-artist: Steven Wilson, Mikael Åkerfeldt.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: En TV. Vad ska jag nu säga när försäljarna ringer? Kommer dock antagligen använda morfars gamla TV mest till att se film, via datorn. Större skärm är alltid trevligt :)

Årets tv-program: Game of Thrones, Girls, Buffy the Vampire Slayer, My Little Pony - Friendship is Magic, Historieätarna, New Girl, Project Runway.

Årets tråkigaste högtid: Jag har ingen aning? Kyndelsmäss?

Årets lyckligaste stund: Sekunder i bra sällskap. Ögonblick när jag lyckats fokusera all koncentration på bra musik, stänga in mig i en bok. När jag fick ta Steven Wilson i hand. Det var så coolt!

kulturdagbok v.49

1. Läste ut A Clash of Kings och gick raskt vidare till A Storm of Swords. Är totalt insnöad på A Song of Ice And Fire just nu. Andra böcker lockar visserligen, men kan inte släppa de här ännu.

2. Genom migrändimman lyssnade jag på P3 Dokumentär om dioxinfisken i Östersjön, ett ämne jag inte hade den minsta kunskap om. Det förvånar mig föga att politikerna ser till ekonomiska intressen över hälsoaspekter. Känns skönt att jag inte äter fisk. Känns synd att alla andra gör det.

3. Historieätarna i SVT är awesome! Jag har visserligen svårt att förlåta Lotta Lundgren för att sitta i Morgonpasset och inbilla ~500 000 lyssnare att det är helt okej att äta kött. Men ja. Kvinnan är ju mer än så. Här är både hon och Erik Haag svinbra i det här programmet. Mat är huvudtemat men på en hel timma hinner de även med en rejäl dos övrig kulturhistoria. Så jävla mysigt!

4. Slutfört projekt:Lord of the Rings supermegaawesome extended edition. Jag fick veta i somras att det var "helt sjukt" att jag inte sett de förlängda versionerna av trilogin, så det har varit ett projekt under hösten. Eftersom de då är ca 4 timmar styck har det tagit ett tag. Särskilt eftersom de inte är Buffy, och jag har haft en intensiv affär med henne i höst. Måste dock säga att de ändå är värda tiden. Som alltid när en episk berättelse får ta den tid den behöver och ordentligt redogöra för detaljer blir upplevelsen desto mer fulländad. Rekommenderar er att se om i förlängd version, om ni inte gjort det och diggar fantasy/Tolkien. Och snart blir det Hobbiten på bio också!!

mitt tipsar-self vill att ni ska veta det här:

"Stuff you should know". Bra podcast. Om den varit svensk och producerad för SR hade den kallats folkbildande. Nu är den istället Amerikansk och kommersiell. Dock utan reklam, som alla poddar är. Eller ja, de är oftast jingel-fria åtminstone. De avsnitt jag laddat ner till min telefon och ännu inte lyssnat på är exempelvis How Suicide Bombers Work, Was Malthus right about carrying capacity?, What is parallel evolution?, Do you stay conscious after being decapitated? och How Munchausen Syndrome Work. Hittills har jag lärt mig lite om Tutankamon, thanksgiving, karma och svarta hål. För någon som liksom jag gillar att lära sig saker är detta så otroligt bra.

damn you franco!

Jag lyssnade för någon vecka sen på ett gammalt avsnitt av P3 Dokumentär om Franco. Kanske är i runda slängar en och en halv timme lite väl lite för att redogöra för decennier, men jag hann ändå lära mig mycket. Ett av huvudbudskapen, som jag tolkade, var att ifrågasätta hur Francoregimen hållits förhållandevis glömd. Ur mitt perspektiv var det något som verkligen fick mig att fundera. Jag visste ingenting om Franco innan den här en och en halv timman utom det allra mest basala. Namnet, att han var fascist. Jag hade ingen aning om att han hade makten i flera decennier, att det skedde massmord, att barn togs från sina föräldrar och annat smått och gott som fascism brukar vara upphov till. I mitt huvud var hans regim kopplad till de där stormiga åren runt världskrigen, inte något som varade in på 70-talet. Jag hatar att vara oupplyst. Jag vill veta allt, allt om djävulskap som begåtts som aldrig får glömmas bort.

PS. ... vilket är varför jag blir så uttråkad av att ha en metodkurs i skolan just nu eftersom den i min mening inte lär mig något viktigt. Den kanske gör mig till en forskare som skriver überbra avhandlingar i framtiden, men who knows om jag ens hamnar där, om jag vill hamna där. Hur jag skriver den perfekta forskningsavhandlingen är kunskap som väger lätt i förhållande till kunskap om världens orättvisor och varför de finns där. Det är ju därför jag studerar över huvudtaget.

att lyssna.

Det här med podcasts har varit ett huvudbry för mig de senaste veckorna. Så fort jag gör vad som helst som enbart involverar min motoriska förmåga lyssnar jag på poddar. Detta är livsluft. Risken finns att jag dör av tristess annars. Vågar inte prova att stänga av, vem vet vad som kan hända om efter en och en halv timmas tyst diskande?!

Först var det Tankesmedjan och sedan Morgonpasset som började sända efter sitt sommaruppehåll. Ljuvliga tider! Till att börja med i alla fall. Morgonpassets poddar visade sig vara bantade och inte innehålla alla minuter flams och trams om absolut inget speciellt, så som podden såg ut i våras, vilket ju är det innehåll jag älskar. Morgonpasset är kompisgänget jag hänger med varje dag, bara det att de inte är fullkomligt medvetna om min existens. Då gillar jag inte när någon klipper bort delar ur vår envägskommunikation. Usch och fy! Visserligen verkar detta ha bättrats väldigt sedan terminen startade. Jag skulle uppskatta att de blivit ca 30 min längre sen dess.

Anyhow. Sedan kom nästa aber i och med att Sveriges Radio lanserade sin nya app (palla ladda ner från hemsidan och lyssna via valfri spelare när jag ändå vandrar omkring med telefonen hela tiden). Den visade sig vara sämre än ruttet åsnebajs. Det enda fina var att hela skärmen nu lystes upp av grandiosa bilder av ännu mer fantastiska radioprofiler. Men vad gör det när man inte kan hantera sina nedladdade filer till hundra procent utan internetuppkoppling? Den gamla versionen gick fortfarande att använda, men ungefär tre gånger efter att man öppnat upp den (om än bara för att pausa) poppade en ruta upp som uppmanade en att ladda ner den nya appen. Så. Jävla. Jobbigt!

En går på stan och lyssnar på valfri människa just babbling away när man plötsligt ser någon man känner (hatar detta moment btw). Tar upp telefonen, öppnar appen, trycker bort en två tre (!!!) rutor innan man kan pausa flödet. Av med hörlurar. "Heeeeej!" Kram. Bara det att personen redan är förbi kram-stadiet och en framstår som nonchalant idiot. Well, jag och mitt kontrollbehov gillar inte att missa information. Inte ett dugg.

Förra veckan fick jag för mig att jag skulle expandera mitt lyssnande utöver utbudet hos SR. Jag sökte efter funktionsdugliga (gratis!) appar. Podkicker funkade bäst, men var kanske den tredje jag provade under en svordomstät halvtimma. När jag väl gav mig ut för att söka podcasts (inte för att jag var ute efter någon speciell) började den förslå antagligen alla med svenskt ursprung den kunde hitta. Därav även de från SR. Så nu har jag en app som kan ha en spellista (!), som minns var i podden man pausat även om appen stängs ner (!) eller om man börjar lyssna på ett nytt spår emellan (!), och som kan söka efter nya poddar i alla ens prenumererade kanaler samtidigt(!). Detta är antagligen vardagsmat för samtliga civiliserade människor där ute, men jag känner mig så jävla nöjd! Jag hjärta podcasts liksom.

ola söderholm < 3

Fecking awesome.

krisen drabbar alla.

Hela förmiddagen har jag lyssnat på P3 (morgonpasset är mysigt) och det mest intressanta som framkommit är att stackars Berlusconi måste skjuta upp sitt skivsläpp (!) eftersom han är för upptagen med Italiens ekonomiska kris, ett antal rättegångar mot honom och hålla ihop sin regering. Han är allt begåvad den mannen! Kanske har han bara för många bollar i luften? Om lilla Silvio kunde tänka sig att lämna brudarna och musiken ifred så kanske han kunde bli en hygglig politiker? Fast nej.

två saker:

Först, för den som är lika seg som jag på att lyssna igenom årets alla avsnitt av Sommar i P1 så är det här den kompletta listan av alla från årets säsong jag anser värda att lyssna på:

Mark Levengood
Henrik Larsson
Babben Larsson
Timbuktu
Jonas Jonasson
Nanne Grönvall
Clara Lidström
Johan Wester
Martin Fröst
Gina Dirawi
Maria Wetterstrand
Yukiko Duke
Lars Ohly
Helena Bergström
Dilsa Demirbag Sten

För det andra är det här det enda jag vill lyssna på just nu, om och om igen. Kan vara en av mina absoluta favoritalbum/ep någonsin. Varvar det och King Crimson för att hålla mig i ett någorlunda lugnt och trevligt tillstånd när jag skriver tentan. Hoppas på att bli färdig idag (peppar peppar!).

nattliga tankar (skjuter upp mardrömmarna).

För det första kom jag nyligen hem från (tentauppehållet) Operan. Jag, syrran och mamma såg Carmen. Åh, som jag längtat! Tror jag var 13 år senast jag såg den. Jag kan varenda melodi, varje ton och ofta större delen av texten. Jag tror att en anledning till varför jag var bra på franska i högstadiet (?) är för att jag ständigt lyssnade på mappas LP-version av operan och jämförde de franska texterna med den engelska översättningen i dess booklet. Oh, happy times! Kvällens uppsättning var musikaliskt helt strålande. Det kändes i hela kroppen och hjärtat. Tyvärr var scenografin sämst. Många av sångarna verkade härma pappdockor och ibland såg de knappt åt varandra, fastän de skulle föreställa älskande. Dessutom drog de ner ridån var och varannan minut för att göra drastiska ändringar på scen. Typ flytta en glödlampa eller så. (Obs! Sant.)

För det andra gjorde jag en kopp grönt lime-te när jag kom hem. Om nom nom. Det passade sig fint till lite tentautfyllnadsflummidum. Förklaring är inspirationen vilken jag hämtade av videon nedan. Jag önskar att jag fick skriva en sån här uppsats istället. Hur mycket jag än älskar Simone de Beauvoir kommer jag aldrig sluta uppskatta kreativiteten i nedanstående verk.

"socialdemokratin är inte längre en ideologi, det är en opinionsundersökning"

Ola från Tankesmedjan i P3 säger det jag redan tänker om dagens politiker (och då inte exklusivt om sossarna). Så istället för att jag ska göra ett knapphändigt försök att förklara mig, lyssna!

Tillägg: apropå modeordet entreprenör jag tjatade om tidigare, hur trött börjar man inte bli på "vi måste bli tydligare med att förmedla vår politik"-epidemin som härjar bland alla partier som backade (-ish) förra valet?

gamla klassiker dör aldrig.

Lyssnade på ett avsnitt av förra veckans Tankesmedjan i P3 och noterade att Emma Knyckare klippt ut ljudet av Michael Kelso som skriker BURN! i That '70s Show. Freakin' awesome! Jag vet inte hur många gånger jag kollat på de fem första säsongerna av den serien, säkert tio gånger. Minst. Jag och syrran samlade på oss de färgglada boxarna. De duger vilket humör man än är på och vi kan alla avsnitt i princip utantill. Jag gillar perioden när Steven och Jackie är tillsammans. Delvis därför att hn måste kämpa lite för att få kärleksbetygelser och hn för att kunna ge dem.

Jag har efter ett antal veckors nedräkning gjort ordentlig nytta av mitt mini-halsont och skaffat mig en dunderförkylning. Det var på tiden! Idag var jag dock tvungen att besöka psyk och gå på en föreläsning i skolan på kvällen. Jag kämpade mig iväg, knarkade halstabletter och nässpray och spenderade eftermiddagen på Richards säng. Det är hemligheten till att orka en sådan dag. Hn ordnade med varm soppa, choklad och kramar. Bästa medicinen! Nu är jag dock ledig nog att kunna ligga hemma och kurera mig ett tag. Bring it, baby!