årssummering 2014.

Årets uppgift: Kandidatuppsats, att våga fortsätta skriva på min roman.

Årets depression: Att inte bli antagen till skrivarlinjen. 

Årets räddning: Bli antagen som reserv till skrivarlinje. Det känns som att få ett läsårs respit från den hårda verkligheten. En fristad.

Årets vän: I love every pony! Ny skola har dock gett en hel del nya fina vänner jag inte förväntat mig. Det är kärlek!

Årets nykomling(ar): Alla på Sundbybergs Folkhögskola.

Årets konsert: Har bara blivit en. Opeth. De var lika super som alltid.

Årets kommer-aldrig-glömma: Att gå på Folkhögskola. Att uppleva Welcome to Night Vale live. Att se Jonas Hassen Khemiris Ungefär lika med på Dramaten och vad som kändes efteråt. Att skaka hand med Neil Gaiman.

Årets dricka: Svart kaffe. Kungliga biblioteket, där större delen av uppsatsen skrevs, hade ont om sojamjölk, och likaså caféet i nya skolan. Det är nödvändigt, inte gott.

Årets maträtt: Potatismos. Toast med nougatkräm och strössel.

Årets klarar-mig-inte-utan: The bare necessities.

Årets resa: Två veckor i Israel med hur mycket sovmorgon och böcker som helst.

Årets bråk: Vårstädning i förhållandet.

Årets film: Guardians of the Galaxy. Det är svårt att kalla den för ett mästerverk, men jag var tillräckligt underhållen för att se den två gånger på bio, och det har bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv (Sagan om de två tornen). Blev väldigt fäst vid Maleficent. Har också sett om Harry Potter-filmerna under året.

Årets bok: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, på ungefär alla plan den går att älskas. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson kommer jag minnas som ett ångestspäckat mästerverk. Brave New World av Aldous Huxley.

 
Årets hjälpande hand: Azu för att vi fick bo med honom när vårt hus stambyttes. Richard för att han står ut. Emmy för att hon ställer upp. Nya vänner för att de godtagit mig som jag är.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog mig i kragen och påbörjade kandidatuppsatsen tidigare. Det hade underlättat fantastiskt mycket i april.

Årets befrielse: Att få skriva fritt igen. När stambytet äntligen var färdigt.

Årets upptäckt: Mitt internaliserade kvinnohat. Och att jag när allt kommer omkring är en kritisk elitist. Och så poesi förstås. Det är bra skit.

Årets lyckligaste dag: En dag i juli när jag vaknade upp i mappas segelbåt, tog mig till sittbrunnen och satt där eller svalkade mig i havet till långt in på eftermiddagen. Denna dagen ett liv.

Årets chock: När jag blev antagen till Folkhögskolan ändå. När polisen red ner demonstranter i Skåne.
 
Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Sommaren. Och vilken sommar vi hade!

Årets fest: Albin och Jobjörns 25-årsjippo i januari. Var det mest fabulösa jag upplevt på länge!

Årets garv: Klassens alla kroppsvätskor.

Årets skämt: Supervalåret.

Årets ord: Relativt. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Skolan. Vilken av dem det än varit.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar. [får stå kvar från förra året]

Årets flitigaste redskap: Smartphone. [se ovan]

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat. [igen]

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. [herregud så statisk jag har blivit]

Årets lögn: Ingen aning.

Årets sanning: 
Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism.

Årets sämst välbehållna löfte: Att gå till läkaren.

Årets mest skrämmande händelse: Supervalåret.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle vinna NaNoWriMo!
Årets komplimang: Att få nya vänner. [får stå kvar]

Årets jag-hatar-dig: Akademisk text. Migrän.


Årets citat: 
Årets förlåt: Ingen aning.

 

Årets kallaste händelse: Hela vintern?

Årets hetaste händelse: 35 grader i öknen.

Årets läskigaste mojäng: Kanske läskig för andra som inte förstår sig på den (mig?), Tigern.

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: 

Årets pigga-upp-låt: Let it Go från Frozen, men helst i fransk variant. Den engelska texten är... sämre än den kunde varit. 

Årets café: Har fikat mindre detta år än tidigare. Hållit mig hemma eller varit för upptagen med skolan.

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist. Jonas Hassen Khemiri.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Att gå ut. Nej, jag antar att det jag insett att jag klarat mig utan är långt hår. Igen. Snagg is the shit!

Årets tv-program: Game of Thrones fjärde säsong var maffig och Agents of Shield blev bara bättre under 2014. Dr Who måste också räknas till det här året då jag och Emmy tog tag i projektet att se klart alla nya säsonger.

Årets tråkigaste högtid: De är generellt överskattade.
 
Årets lyckligaste stund: Inte exakt den lyckligaste stunden, men jag var väldigt tacksam över de veckor som Sam-Sam och Emma bodde hos oss. Särskilt nu när Emma inte finns längre.

Ser fram emot under nya året: Hälsa på Richard i Japan. Att åka tillbaka till Israel i juni, läsa böcker och äta glass i solen. Steven Wilson-turné söderut och hans nya album.

Löften för nya året: Läsa mer böcker än fanfiction.

jag har aldrig lyssnat på the smiths. det förvånar mig ändå att jag aldrig snubblat över denna.

lättnaden kommer/i'm leaving on a jet plane/andas ut ut ut

känslan/nederlaget/riktlösheten

veckan innan kandidat-deadline, medicinschema;

Frukost: Antidepressiva, tvåfärgade kapslar. Två sorters vitaminer. 

Lämnar lägenheten: Ett piller för att vara pigg, mot narkolepsin jag inte har. 

Lunch: Glöm inte att äta, äta.

Middag: Måste tillverka, äta mat jag inte vill ha, inte orkar med.

Sova: En liten tablett, en halv, bara den här veckan, så vilan kan leta sig fram mellan en snurrande hjärna och uppdragna axlar. 

Vakna. Gå vidare. Snart är det klart.

söndag;

1. Steven med långt hår och skor.
2. 1996 började jag i skolan.

3. En vecka kvar på uppsatsen. Handledaren började hinta om att det går att göra klart nästa termin och jag blir mest taggad på att fanimejnujävlar! bli färdig. Begreppshistoria, vegetarismen och folkrörelsen < 3

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

bästa intro/outro av den anime jag processat i år.

Vem var för övrigt geniet som kom på idén att korsa en klassisk roman från 1800-talet med sci-fi? Det gör inte saken värre att Gankutsuou är snyggt gjord också. 

fabriken (aka. deadline imorgon)

get your lines under control, man.

Sexistisk video. (Varning för skämskudde/våldsimpulser/illamående/depressionsutbrott.) Sexistisk video med en poäng.

Att vända på rollerna (som om det någonsin skulle gå helt klockrent) för att visa originalets absurditet och samtidigt förklara att beteendet är misogynt och dåligt kanske inte är den bästa battle plan jag någonsin sett. Gör som jag säger men inte som jag gör-retorik. Dock föredrar jag det framför att låta Blurred Lines dansa ostört i etern. Är inte kritik av kritik också ett väldigt bra sätt att utveckla rörelsen och hur motståndet ska formuleras?

glassfreak, eh?

Min (smått maniska) kärlek till Morgonpasset ledde mig till att skriva in och önska en låt (ungefär femton gånger). Det var kul att äntligen få prata med människorna jag hänger med varje dag och jag kan ju inte direkt påstå att jag motsäger mig deras idé på hur jag ska tackla framtiden. Vid 3h 1min någonstans kommer jag in. Woo~  

amanda palmer. fantastisk kvinna.

att skapa långa bildinlägg på blogger känns emotionellt ungefär så här:

fuck cancer.

Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.

De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.

För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung. 

Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern  hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.

Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i. 

Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3

the watchmaker.

The Raven That Refused to Sing (And Other Stories) har hittills varit ett riktigt bra album. Titelspåret släpptes först, bortsett från Luminol som spelades live redan under förra turnén. Videon var snygg, men låten hyfsat svag. Jag gillade visserligen Grace for Drowning mer än Insurgentes, men detta faktum att det första vi fick se av skivan inte hade mycket tryck gjorde mig skakis. Steven Wilson är bland det bästa jag vet i hela världen, men med Porcupine Tree on hold gör det mig nervös om han skulle göra ständigt lugnare musik utan någon udd av hårdhet i. Nu är jag lättad. Albumet är bra och han kommer till Sverige igen i november. 

The Watchmaker är den sista låten att växa fast i mig. I loopandet har jag aldrig hört den som ett stycke, bara bitarna jag gillat. Det blir väl så när de är över tio minuter långa, inte för att jag klagar. När jag väl plockat ur var bitarna kommer ifrån gillar jag dem i låtens helhet så otroligt mycket mer. Stegrande och skiftande och varför i helvete lyssnar folk på hiphop? Jag kommer behöva lyssna på det här så många hundra gånger till innan jag tröttnar.

Cogs and levers mesh. We are bound in death. Melt the silver down. I'm still inside you.

länkbonanza.

Jag vaknade idag upp till ett flöde proppat av intressanta länkar, varpå jag delade vidare ungefär samtliga. För er som inte hänger på facebook eller inte har den stora äran att vara BÄSTA KOMPIS med mig där följer här ovan nämnda nätta lavin:

Grattis på Mors Dag! om mjölkindustrins utnyttjande av tusentals mammor.

8 sätt att döda myten om ekologiskt är Naturskyddsföreningens uppmaning att tänka mer på tillverkning istället för att enbart fokusera på transporten av livsmedel.

we're running out of alibies on the 2nd of may.

om deppigheten.

Min eviga tillfälliga svacka. Ibland tänker jag på åren då jag vägrade äta antidepressiv medicin, då jag var övertygad om att det inte var något fel på mitt huvud, bara sättet jag använde det på, vad det varit med om. Nu är jag övertygad om min kemiska obalans och ser fram emot ett långt liv av pillerkonsumtion. Medicinen gör tider som dessa möjliga att genomleva. Den här veckan har jag tydligt känt det, dragningen till sängen, viljan att göra absolut ingenting och att meningslösheten står mig upp i halsen. Ändå har jag gått upp på morgonen, dragit mig iväg till skolan och gjort vad som förväntats av mig.

Den här veckan finns det till och med saker att glädjas över. Steven Wilson kommer tillbaka till Sverige redan i höst för att göra en spelning i Göteborg. Utan större diskussion köptes biljetter till mig och Emmy. Det är snabbare än jag vågat hoppas på, och att behöva åka till andra sidan landet stör mig knappt. Det finns inget bättre än att vara på hans konserter och ändå känner jag det inte. Jag fick besked om att jag klarade tentan jag skrev för några veckor sedan, den omöjligt äckliga och hatiska analys-tentan. Hurra-ropen var mest for show, maskeraden för omvärlden. Jag känner det inte. 

Hade jag inte ätit medicin hade jag antagligen legat i sängen nu, ansiktet mot väggen, stereon högt på. Skillnaden är att jag planerar att göra det imorn, lite grann ska jag unna mig att ligga och göra absolut ingenting medan poesin dunkar och snurrar i öronen. Shine on you crazy diamond eller en podcast, kanske tomheten själv. Jag ska ligga och känna mig precis så deprimerad som världen är innan jag tar mig i kragen och kastar mig ut i verkligheten där tiden aldrig kan stå stilla och vad du än inte gör får konsekvenser i åratal framöver.

lugnande ord från geni.

It’s good to be proud of at least some of your art.

Sure, sure. One of the other things is that by definition, every time you finish a record or a song, it’s a failure. I don’t wish to sound like some Emo kid (laughs), but you can never really capture in any song or album what you heard in your head. You can’t; you can’t do it with writing or painting, either. So everything is kind of a failure the moment you finish it, and so the songs that I kind of feel less that way about are the special ones. --Steven Wilson

konsertrapport.

Vi får inte glömma Steven. Det är förvisso inte lätt gjort, men jag noterade att jag förra året också bara nämnt spelningen i förbifarten, en brasklapp. Jag tenderar i och för sig att skrika hallelujah när Steven Wilson kommer på tal, när det än är, så en utläggning över hans fullkomlighet in person är kanske överflödig. Det struntar jag i. Ovan syns skruttig instagram-bild på öppningsprojektionen. Sedan struntade jag i allt vad dokumentation heter och bara njöt.

Det kändes (ett) underligt att vara på rockkonsert i en kyrka och (två) att hela publiken hade sittplatser. Hur är det meningen att en ska kunna vara stilla? Jag svängde så gott jag kunde på min plats. Det där med att vara stilla när musiken sliter i mig har jag aldrig lyckats mästra. Kvällens huvudperson kommenterade tack och lov på valet av lokal, vilket ärligt talat kändes som en elefant i rummet tills dess. "I think Sweden is the least religious country. You should be proud of that." Eller att vi skulle vara glada över det. Hur som. Tydligen använde bandet ett antal biblar för att stabilisera upp utrustning, vilket publiken fann förtjusande. Det där med sittplatser var i övrigt rätt trevligt eftersom tjusningen med att stå längst fram på konserter liksom tappar sin glans när ryggen börjar värka, vilket oundvikligen inträffar förr eller senare (om en har riktigt otur är det innan bandet ens hunnit gå på scenen). Vad jag aldrig trodde skulle inträffa var dock att jag skulle få ont i baken av alla jävla ställen. Jag har aldrig upplevt den som benig innan, men där kändes det som om någon sugit ut allt fett från den och lät mig balansera på skelettet. Jag försökte kompensera genom att sitta på diverse vantar och prylar, vilket hjälpte lite. Bara lite. Äsch, jag är inte bitter.

Musiken i sig. Fruktansvärt bra. Exakt som jag tänkt mig att det skulle bli, kännas. Portkeyes i Harry Potter-böckerna (flyttnycklar på svenska kanske?), teleporteringshjälpmedel, beskrivs som om något hakar i under ens navel och drar iväg med en. Det är den närmsta förklaringen till hur hans konserter känns för mig. De drar i mig. Efteråt kunde jag bara släpa benen efter mig och uttrycka mig i enstaviga ljud. Allt kändes harmoniskt och kroppen var fullkomligt rofylld. Eller, de hundra minusgraderna gjorde fortfarande ont, men ni förstår vad jag menar. Att han fick in Radioactive Toy på slutet (vilket egentligen är en Porcupine Tree-låt) blev bara för mycket. Jag orkar inte att det går knappt ett år mellan spelningarna. Jag vill ha mer, nu nu nu!