grr.

jag har aldrig lyssnat på the smiths. det förvånar mig ändå att jag aldrig snubblat över denna.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

lättnaden kommer/i'm leaving on a jet plane/andas ut ut ut

påminnelse om/intersektionalitet/och alla vi är

känslan/nederlaget/riktlösheten

när uppsatsoppositioner, temakurs

kandidattermin
saktar in med post-
kolonialism

veckan innan kandidat-deadline, medicinschema;

Frukost: Antidepressiva, tvåfärgade kapslar. Två sorters vitaminer. 

Lämnar lägenheten: Ett piller för att vara pigg, mot narkolepsin jag inte har. 

Lunch: Glöm inte att äta, äta.

Middag: Måste tillverka, äta mat jag inte vill ha, inte orkar med.

Sova: En liten tablett, en halv, bara den här veckan, så vilan kan leta sig fram mellan en snurrande hjärna och uppdragna axlar. 

Vakna. Gå vidare. Snart är det klart.

(wish i was old and a little sentimental)

Min ansökan till skrivarlinjen jag föreställer mig på i höst blev inte färdig förrän tiden var närapå färdig och slut. Nu återstår bara väntan. Detta är första gången jag försöker tråckla mig igenom ett nålsöga för att göra en bättre framtid åt mig, min lilla familj. Tanken att jag skulle få vända mig till plan B ligger oroligt i magen. Nervositeten skakar om där inne. Det är så mycket enklare att inte vilja ha någonting, vara någonting, men går det ens att förlora något som aldrig varit mitt?

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

bästa intro/outro av den anime jag processat i år.

Vem var för övrigt geniet som kom på idén att korsa en klassisk roman från 1800-talet med sci-fi? Det gör inte saken värre att Gankutsuou är snyggt gjord också. 

fabriken (aka. deadline imorgon)

internet < 3

Webbserier, eller webbisodes som Richard hånar det, är verkligen ett intressant format! Jag gillar det bara mer och mer, ju fler jag snubblar över. Senast är det Squaresville. Den är jättegullig, väldigt vuxen approach på tonåringar. Eller, är jag för nära i ålder för att avgöra det? Avsnitten är ganska olika långa, det längsta strax över fem minuter, och de flesta centrerar runt ett (och ibland en kort plot-utveckling) ämne. Som det första nedan, som helt fokuserar på fantasier om olika bok- och filmroller. Mary-Kate Wiles känns nästan som obligatory black guy för mig just nu eftersom hon figurerat i samtliga serier jag blivit hooked på, AV EN SLUMP! Hon måste finnas i alla webbserier för att den ska godkännas, vara legitim och okej, eller? And speaking of, det är väldigt vitt och medelklassigt här. Igen. Jag kan relatera till det, men så hör jag förvånansvärt nog till just den samhällsgruppen. Care to mix it up a bit Hollywood?

Om någon fin person som läser det här just nu har tips på bra webbisodes blir jag superglad om du lämnar ett tips i kommentarerna!

get your lines under control, man.

Sexistisk video. (Varning för skämskudde/våldsimpulser/illamående/depressionsutbrott.) Sexistisk video med en poäng.

Att vända på rollerna (som om det någonsin skulle gå helt klockrent) för att visa originalets absurditet och samtidigt förklara att beteendet är misogynt och dåligt kanske inte är den bästa battle plan jag någonsin sett. Gör som jag säger men inte som jag gör-retorik. Dock föredrar jag det framför att låta Blurred Lines dansa ostört i etern. Är inte kritik av kritik också ett väldigt bra sätt att utveckla rörelsen och hur motståndet ska formuleras?

glassfreak, eh?

Min (smått maniska) kärlek till Morgonpasset ledde mig till att skriva in och önska en låt (ungefär femton gånger). Det var kul att äntligen få prata med människorna jag hänger med varje dag och jag kan ju inte direkt påstå att jag motsäger mig deras idé på hur jag ska tackla framtiden. Vid 3h 1min någonstans kommer jag in. Woo~  

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

amanda palmer. fantastisk kvinna.

jag har inte OCD, men hela grejen, jag känner igen den.

vegan power!

det finns inga fejkade nördar.

Vid markering 11:45 ungefär börjar hon tala om fake geek girl-konceptet. Jag hade visserligen uppskattat en fullständig outrage, men hennes sätt att hantera det var helt okej. Hela grejen att ifrågasätta tjejers intressen, huruvida de är legit eller inte, är fruktansvärt irriterande. Jag blir tillräckligt arg för att helt ignorera min eventuella skam över allt jag inte kan om nördiga grejer. Vem bryr sig ifall jag läste A Song Of Ice and Fire EFTER att jag sett TV-serien? Nej, jag har inte nördat Buffy sen det gick på TV. Hur kan det vara mitt fel att jag inte hade någon aning om att den/det existerade innan? 

Och jag håller med om att sport är exakt så tråkigt.