vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

påminnelse om/intersektionalitet/och alla vi är

när uppsatsoppositioner, temakurs

kandidattermin
saktar in med post-
kolonialism

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

get your lines under control, man.

Sexistisk video. (Varning för skämskudde/våldsimpulser/illamående/depressionsutbrott.) Sexistisk video med en poäng.

Att vända på rollerna (som om det någonsin skulle gå helt klockrent) för att visa originalets absurditet och samtidigt förklara att beteendet är misogynt och dåligt kanske inte är den bästa battle plan jag någonsin sett. Gör som jag säger men inte som jag gör-retorik. Dock föredrar jag det framför att låta Blurred Lines dansa ostört i etern. Är inte kritik av kritik också ett väldigt bra sätt att utveckla rörelsen och hur motståndet ska formuleras?

amanda palmer. fantastisk kvinna.

nyan koi~

Att sälja in mig på den här anime-serien var sjukt lätt. You had me at "katt" liksom. Det är en av få saker jag och kära sambon kunnat enas om att se tillsammans, och den var helt fantastisk. Konceptet är att en snubbe råkar göra kattanden (-guden?) upprörd och därför måste utföra uppdrag åt katter, annars kommer han själv förvandlas till en katt. Det låter kanske inte så farligt, men han är allergisk, ergo stora problem med att få päls. I paketet ingår förmågan att kommunicera med kissarna och beslutsångest vad som ska prioriteras, katterna eller tjejen han gillar.

Som i de flesta animer jag sett (måste kanske få rekommendationer från andra håll än snubbar som tenderar att gilla de som fokuserar på tjejer) är huvudpersonen en kille som bara råkar röra sig med ett gäng excentriska tjejer. Någon snubbe till skymtar då och då, som en brasklapp för att påminna oss om att historien inte utspelar sig i ett kvinnoseparatistiskt matriarkat. Omständigheterna kring tjejerna (kvinnorna? flickorna?) varierar och missförstånd är vardag. Eftersom hela grunden för den här serien är galen är det också helt okej för mig att vissa av tjejerna är lika tokiga. Jag gillar tvillingarna, den påflugna tomboyen och kanske det bästa av allt är när ena följeslagarkatten vill imponera på en kattflicka. En macho katt är för gulligt! En katt som försöker vara macho och fegar ur och börjar tvätta sig är precis vad jag kommer behöva i höst. Är jag kanske ovanligt förlåtande med sexistiska stereotyper på sista tiden? Eller så var introt så överdrivet sexistiskt i det här fallet att själva avsnitten kändes hyfsat normala. I vilket fall kommer jag behöva se om denna, SNART!

PS. Nyamses lär vara bästa kattnamnet någonsin.

den där benstubben. igen.

Jenna Marbles är helt galen, vilket är varför jag fortsätter titta på hennes videor. Här tänker hon dock på något som ständigt återkommer för mig, hur jävla mycket tid som lagts ner på att raka mig som kunde använts till genuint nyttiga grejer. Som att se alla avsnitt av The Lizzie Bennet Diaries för fjärde gången eller läst mer feministisk litteratur. Som att pilla mig själv i naveln och experimentera med paj. Eller ja, just rakning kommer hon aldrig till konstigt nog, men nog räknas en hel del annat konstigt upp. Jag kunde nästan känna hur ekvationen började krypa fram i min hjärna...

Tidpunkt när beteende inleddes: Runt maj månad när jag gick i åttan. Killarna viskade om tjejerna som inte gjort det än och jag funderade så mycket på om jag var äcklig att det till slut bara var enklare att bli av med det.

Frekvens: Kanske en gång i veckan under sommaren? Om vi slår ut det till 6 månader per år borde det täcka anomalier över åren. 

Tid per tillfälle: Jag vill säga 15 min, minst. Jag är förbluffande seg i badrummet, vilket mina närstående fått erfara. Skulle det mot förmodan vara kortare vill jag påkalla den mentala uppladdningen.

Tidpunkt när beteende upphörde: Någon gång under 2011. Antagligen hjälpte mina nya antidepressiva mig att dra ner en massa kroppsångest på nolltid. Låt säga att de första sommarmånaderna var rakade och de senare slapp.

6,5 år*26 veckor*15 min= 2535 minuter. 

Det är drygt 42 timmar. Nästan två dygn. Jag hade kunnat dra ett helt Harry Potter-maraton istället! Efter hade jag hunnit med att se Lord of the Rings i extended edition, alla delarna. Och jag vill att ni noterar att jag är konsekvent lat när det kommer till allt som kräver att du går in i duschen, ty det är bland det tråkigaste som finns. Alltså räknar jag med att mina medsystrar förlorat mer tid. Snälla världen, sluta uppmuntra oss till att slösa bort vår tid!

det finns inga fejkade nördar.

Vid markering 11:45 ungefär börjar hon tala om fake geek girl-konceptet. Jag hade visserligen uppskattat en fullständig outrage, men hennes sätt att hantera det var helt okej. Hela grejen att ifrågasätta tjejers intressen, huruvida de är legit eller inte, är fruktansvärt irriterande. Jag blir tillräckligt arg för att helt ignorera min eventuella skam över allt jag inte kan om nördiga grejer. Vem bryr sig ifall jag läste A Song Of Ice and Fire EFTER att jag sett TV-serien? Nej, jag har inte nördat Buffy sen det gick på TV. Hur kan det vara mitt fel att jag inte hade någon aning om att den/det existerade innan? 

Och jag håller med om att sport är exakt så tråkigt.

topp fem flest visningar av mina flickrbilder.

1. Tre tomma Coronaflaskor. De står på Daniels altan, dagen efter hans 20-årsdag. De står uppställda som vore de bowlingkäglor. Den främsta är i fokus och bilden skärs av precis när deras hals börjat.

2. Jag badar i en swimmingpool. Vi hade köpt en undervattenskamera och Daniel, exet som följde med till Grekland, fotade mig under poolytan. Jag sitter på botten, lemmar utsträckta och ser in i kameran.

3. Går ut ur bilden på en sandstrand. Är på västkusten, ska snart bada och har fortfarande rosetten i håret, svart bikini. Håret blåser iväg och jag är glad.

4. Naken svartvit rygg. Flera månader hade jag tänkt på en sådan bild, och från midjan uppåt var en bra representation.

5. Syster Miriam i Skåne. Jeansjacka. Vackra vågor i håret och allvarlig lyssnarmin. Bilden är komponerad med analog kamera, är lagom kornig och lyser av färg. 

3 av 5 innehåller semi-nakenhet. Utvidgar vi undersökningen blir det 4 av 10. Det förvånar mig mindre än att urdrucken öl skulle vara så förbaskat intressant. Listan över mina egna favoriter ser dramatiskt annorlunda ut. Bara syrran skulle ha en chans att stanna.

karaktärsdragen.

Halvvägs genom Buffys alla säsonger står det klart att Spike är en underhållande karaktär. I fjärde blir det bara bättre och sedan satt åtminstone jag på stolskanten och höll tummarna för att han inte skulle skrivas ut. Han är inte en svartvit karaktär, om det någonsin fanns en sådan. Han är mer komplex än de flesta och fandomen är inte ett dugg överens om ifall han är avskyvärd eller det coolaste som någonsin vandrat på jorden. 

Bilden ovan kommer från en tumblr där fans anonymt skickar in bekännelser, vad de egentligen tycker om serien men kanske inte säger högt. Bilden säger en del om min känsla för honom. I verkligheten vore han fruktansvärd, för i verkligheten är risken stor att hans personlighetsutveckling skulle vara lika med noll. Det är risken med karaktären, att han visar på något som oftast inte har någon motsvarighet i verkligheten. Du ska inte stanna hos en våldsam man för troligen kommer han inte förändras. Det är inte ditt jobb att förändra honom och hans bakgrund ursäktar inte våld. Aldrig någonsin. Vi måste komma ihåg det, genom hela serien. Särskilt efter att en har sett säsong sju. 

När jag hittade en post som i kronologisk ordning diskuterar hans agerande och person utifrån ett genus- och maskulinitetsperspektiv kände jag mitt hjärta lätta. För jag gillar Spike, kanske lite väl mycket. För mycket för att som feminist låta honom gå förbi obehindrat, utan att diskutera och problematisera. Jag vet inte om jag håller med om exakt alla åsikter i artiklarna, men det kändes bra att genom att läsa den vara en del av debatten, aktivt reflektera. Jag kan gilla honom för hans goda sidor samtidigt som jag inte ignorerar de dåliga. 

Det som är så bra i just Buffy är ju att ingen av karaktärerna är helt svart eller vit. Alla har brister och sina mörka sidor. Tio år efter seriens slut debatteras dessa fortfarande, troligen mer än drastiskt yngre seriers karaktärer. Överlag är det något vi borde bli bättre på, att diskutera och ifrågasätta fiktionen omkring oss. Känns det inte som om vi allt som oftast bara gapar och sväljer?

att ha mens samtidigt som jag lyssnade på liv strömquists sommarprogram där hon pratade om mens var en stor upplevelse. jag älskar henne ännu mer nu.

Inte för att snubben vet hur det känns, men whutever.

Det här blir antagligen det enda sommarprat jag kommer lyssna på i sändning istället för podd. I can't wait! #sommar #livströmquist
— toss. (@meisgreece) June 24, 2013

länkbonanza.

Jag vaknade idag upp till ett flöde proppat av intressanta länkar, varpå jag delade vidare ungefär samtliga. För er som inte hänger på facebook eller inte har den stora äran att vara BÄSTA KOMPIS med mig där följer här ovan nämnda nätta lavin:

Grattis på Mors Dag! om mjölkindustrins utnyttjande av tusentals mammor.

8 sätt att döda myten om ekologiskt är Naturskyddsföreningens uppmaning att tänka mer på tillverkning istället för att enbart fokusera på transporten av livsmedel.

"jag är inte feminist, jag är humanist."

Jag kan inte räkna antalet gånger jag i upprörd frenesi försökt få vänner att inse att deras åsikter är feministiska trots att de vägrar kalla sig för just feminister. Det är ju det där med att ordet skrämmer bort folk, att det hintar till ett matriarkat (enligt vissa debattmotståndare). Att femininum är inbakat i beteckningen betyder för dessa mer än vad som står bakom den. Diskussionen slutar oftast i uppgivenhet, att om en inte kan ta att ordet härstammar från en beteckning av kvinnlighet (whatever the hell that is) så är personen trots allt inte feminist. Bitterhet följer.

Enligt Wikipedia är gemensamt för de flesta feminister  "[...] att de anser: 1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män. 2. Att detta förhållande ska förändras." Samtliga personer jag debatterat med skulle antagligen skriva under på detta. Ändå är de inte feminister. Vad är problemet?

Detta är arketypen för den sortens frågor jag kan diskutera i all oändlighet. Jag tröttnar aldrig, för jag har ännu inte förstått varför en inte skulle kalla sig feminist. Argumentet om extremisterna, de som kallar män för djur, som dyker upp från manliga vänner låter förståeligt först, men inte när en inser den stora bredd av feminister som finns i världen. Det finns liberalfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, queerfeminism, marxistisk feminism o s v i all oändlighet. Att inte kalla sig feminist för att det finns några högljudda personer som uttalar sig kontroversiellt är som att hata alla muslimer eftersom vissa av dem utför terrordåd.

Att känna sig utpekad som man funkar likadant, är förståeligt till en början, men vid närmare eftertanke borde det inte vara svårt att processa vad generalisering innebär. Vi delar mänskligheten på hälften vid födseln (inte riktigt, men for arguments sake påstår vi det ändå) och mäter hur de båda delarna behandlas av samhället. Den ena halvan får mer pengar, makt och frihet. Generellt sett. Alla män som grupp är överordnade alla kvinnor som grupp. Blondinbella, Angela Merkel och Beyonce har mer pengar och makt än flertalet män, men det innebär inte att kvinnor generellt sett har en situation som är likadan eller bättre än mäns.

Ojämställdheten i världens mest jämställda land (typ) gör mig så frustrerad. Vi har kommit långt historiskt sett, vilket verkar få stora delar av samhället att slappna av, mena att vi är framme när verkligheten är långt härifrån. Detta är exakt vad som gör mig rädd inför framtiden. Jag inser att detta inte är några nyheter, inte är ett nytt ämne eller en död debatt, men lik förbannat måste jag skriva om det. Skriva av mig. Processa. Förstå?

Att vara konsekvent gentemot sin ideologi är ett tankearbete utan stopp, jag kan aldrig bli den kompletta eller perfekta feminismen. Jag är född i en patriarkal kultur, det kommer jag alltid behöva bära med mig. Mina talangfulla medsystrar ute i etern gör det lättare, svårare. Den eviga debatten ser till att jag fortsätter ifrågasätta mitt beteende och satiren tillåter mig att skratta åt situationen.

Särskilt du som tycker att dagens feminism är överdriven, läs några av dessa bloggar med ett öppet sinne: Genusfotografen, Lady Dahmer, radikalgnu, Sara Hansson och fundera ett varv till.

"rösta rött 2014!" eller min första förstamaj-demo.