vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

internet < 3

Webbserier, eller webbisodes som Richard hånar det, är verkligen ett intressant format! Jag gillar det bara mer och mer, ju fler jag snubblar över. Senast är det Squaresville. Den är jättegullig, väldigt vuxen approach på tonåringar. Eller, är jag för nära i ålder för att avgöra det? Avsnitten är ganska olika långa, det längsta strax över fem minuter, och de flesta centrerar runt ett (och ibland en kort plot-utveckling) ämne. Som det första nedan, som helt fokuserar på fantasier om olika bok- och filmroller. Mary-Kate Wiles känns nästan som obligatory black guy för mig just nu eftersom hon figurerat i samtliga serier jag blivit hooked på, AV EN SLUMP! Hon måste finnas i alla webbserier för att den ska godkännas, vara legitim och okej, eller? And speaking of, det är väldigt vitt och medelklassigt här. Igen. Jag kan relatera till det, men så hör jag förvånansvärt nog till just den samhällsgruppen. Care to mix it up a bit Hollywood?

Om någon fin person som läser det här just nu har tips på bra webbisodes blir jag superglad om du lämnar ett tips i kommentarerna!

om födelsedagar och sånt tjafs.

Alla älskar Richard. Naturligtvis. Han är inte bara omöjlig, utan också väldigt charmig. Följaktligen vill folk gratulera honom på födelsedagen vilket lett till att han flera gånger idag skrikit högt och illa över telefonen. Den slutar ju inte ringa. När jag tvingade honom att öppna mina presenter var det till jämmer och elände. Snart är dagen åtminstone över. Tur det. Tjafs som födelsedagar står en inte ut med hur länge som helst.

ELLER?!?!!?!?!?!?

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

skolstart.

Idag släpade jag mig till universitetet för första gången denna termin. Mission 1: hitta kurslitteratur i 2nd hand-bokhandeln. Hittade inga. Mission 2: Hämta ut min failade tenta inför nästa veckas omtenta. Det var mer intressant. Den speglade mina skolresultat över lag. Två frågor hade fått högsta betyg på och två antingen precis över gränsen för godkänt, alternativt precis under. Eftersom en fråga underkändes måste jag skriva om hela kalaset. Fastän två av fyra frågor uppenbarligen var apbra. Det värsta är ändå inte att behöva skriva om allt, utan att det ska göras för hand. Kanske är det inte likadant för alla, men jag får kramp i handleden efter en halvtimma och lärare tenderar att föredra att läsa vad som helst som inte är handskrivet.

Att institutionen bestämt misstycker till kompletteringar, där endast de delar vi misslyckats med tidigare skrivs om, fuckar så mycket med mitt huvud. Det gick ju för sig på den salstenta vi hade innan? Och just det, det bästa med hela grejen: frågan som jag varit övertygad om hade gett mig underkänt var en av de som fått ett A.

den där benstubben. igen.

Jenna Marbles är helt galen, vilket är varför jag fortsätter titta på hennes videor. Här tänker hon dock på något som ständigt återkommer för mig, hur jävla mycket tid som lagts ner på att raka mig som kunde använts till genuint nyttiga grejer. Som att se alla avsnitt av The Lizzie Bennet Diaries för fjärde gången eller läst mer feministisk litteratur. Som att pilla mig själv i naveln och experimentera med paj. Eller ja, just rakning kommer hon aldrig till konstigt nog, men nog räknas en hel del annat konstigt upp. Jag kunde nästan känna hur ekvationen började krypa fram i min hjärna...

Tidpunkt när beteende inleddes: Runt maj månad när jag gick i åttan. Killarna viskade om tjejerna som inte gjort det än och jag funderade så mycket på om jag var äcklig att det till slut bara var enklare att bli av med det.

Frekvens: Kanske en gång i veckan under sommaren? Om vi slår ut det till 6 månader per år borde det täcka anomalier över åren. 

Tid per tillfälle: Jag vill säga 15 min, minst. Jag är förbluffande seg i badrummet, vilket mina närstående fått erfara. Skulle det mot förmodan vara kortare vill jag påkalla den mentala uppladdningen.

Tidpunkt när beteende upphörde: Någon gång under 2011. Antagligen hjälpte mina nya antidepressiva mig att dra ner en massa kroppsångest på nolltid. Låt säga att de första sommarmånaderna var rakade och de senare slapp.

6,5 år*26 veckor*15 min= 2535 minuter. 

Det är drygt 42 timmar. Nästan två dygn. Jag hade kunnat dra ett helt Harry Potter-maraton istället! Efter hade jag hunnit med att se Lord of the Rings i extended edition, alla delarna. Och jag vill att ni noterar att jag är konsekvent lat när det kommer till allt som kräver att du går in i duschen, ty det är bland det tråkigaste som finns. Alltså räknar jag med att mina medsystrar förlorat mer tid. Snälla världen, sluta uppmuntra oss till att slösa bort vår tid!

karaktärsdragen.

Halvvägs genom Buffys alla säsonger står det klart att Spike är en underhållande karaktär. I fjärde blir det bara bättre och sedan satt åtminstone jag på stolskanten och höll tummarna för att han inte skulle skrivas ut. Han är inte en svartvit karaktär, om det någonsin fanns en sådan. Han är mer komplex än de flesta och fandomen är inte ett dugg överens om ifall han är avskyvärd eller det coolaste som någonsin vandrat på jorden. 

Bilden ovan kommer från en tumblr där fans anonymt skickar in bekännelser, vad de egentligen tycker om serien men kanske inte säger högt. Bilden säger en del om min känsla för honom. I verkligheten vore han fruktansvärd, för i verkligheten är risken stor att hans personlighetsutveckling skulle vara lika med noll. Det är risken med karaktären, att han visar på något som oftast inte har någon motsvarighet i verkligheten. Du ska inte stanna hos en våldsam man för troligen kommer han inte förändras. Det är inte ditt jobb att förändra honom och hans bakgrund ursäktar inte våld. Aldrig någonsin. Vi måste komma ihåg det, genom hela serien. Särskilt efter att en har sett säsong sju. 

När jag hittade en post som i kronologisk ordning diskuterar hans agerande och person utifrån ett genus- och maskulinitetsperspektiv kände jag mitt hjärta lätta. För jag gillar Spike, kanske lite väl mycket. För mycket för att som feminist låta honom gå förbi obehindrat, utan att diskutera och problematisera. Jag vet inte om jag håller med om exakt alla åsikter i artiklarna, men det kändes bra att genom att läsa den vara en del av debatten, aktivt reflektera. Jag kan gilla honom för hans goda sidor samtidigt som jag inte ignorerar de dåliga. 

Det som är så bra i just Buffy är ju att ingen av karaktärerna är helt svart eller vit. Alla har brister och sina mörka sidor. Tio år efter seriens slut debatteras dessa fortfarande, troligen mer än drastiskt yngre seriers karaktärer. Överlag är det något vi borde bli bättre på, att diskutera och ifrågasätta fiktionen omkring oss. Känns det inte som om vi allt som oftast bara gapar och sväljer?

allt ont kommer från kapitalismen: del 2.

What's up med mängden miljardärer i världen kontra situationen för barnen i Afrika?

Uppenbarligen försvinner stora resurser iväg på privata konton istället för att användas till något vettigt. Det är stor arbetslöshet i Sverige, Europa, världen efter den senaste finanskrisen, men det är knappast för att det råder brist på saker som behöver göras. I Sverige känner vi alla till bristen på personal i skolan som gör att barngrupper blir större, sjuksköterskor hinner inte sätta sig ner på en hel arbetsdag och bostadsbristen i storstäderna är skyhög. Behöver jag verkligen räkna upp dåligheterna detta leder till?

Vi har alltså jobb som behöver utföras för att befolkningen ska må så bra som möjligt, för att utbildningen och vården ska kunna fungera bra, och samtidigt ett stort antal människor som driver omkring i arbetslösheten. Det känns som en logisk lösning att utnyttja arbetskraften för att uppfylla de behov som vårt samhälle faktiskt har. Synd bara att det inte går, för enligt kapitalismens logik måste pengarna flyga till Schweiz och Caymanöarna. Där ska de föröka sig som kaniner på några snubbars konton, för deras eget höga nöje. Varför? För det är ju jävligt nice med egen swimmingpool, en villa på några hundra kvadrat som du slipper städa själv, och att vaska flaskor med bubbel för tusenlappar styck. Till er som har just detta scenario som er högsta dröm, ursäkta mig men jag tycker inte att det är varken konstruktivt eller produktivt.

Personligen kan det irritera sönder mig hur folk spenderar sina pengar, och då talar jag antagligen om alla jag känner som tjänar mer än jag själv (studieinkomster på ~7000 i månaden och lever med de ekonomiska fördelarna som ges en deltidsanställd inom handeln, aka sambons välvillighet). Uppenbarligen har vårt hushåll väldigt låga utgifter utan bil, sommarstuga, årliga mångliga resor, barn eller husdjur. Vi lever på hyfsat lite pengar. Ibland undrar jag vad jag skulle med en större inkomst till. Röda korset? Vi har det väldigt bra. Globalt sett KOLOSSALT bra! Alla kan dra ner på konsumtion och särskilt de extremt rika. För när det kommer till kritan är deras överflöd totalt onödigt. Vad kan de pengarna användas till på annat håll? Jag baxnar av tanken! Hur står de ut med sig själva? (obs, är medveten om att det finns snälla rika som delar med sig också!)

Vårt omhuldade ekonomiska system tillåter denna fördelning av tillgångar. Att det inte finns några bromsar, en röd lampa som tänds och signalerar att något gått snett är underligt. Individer äger egna flygplan. Individer äger yachter. I plural. Som de lämnar med full besättning runt jordklotet i väntan på att hen känner för att ta sig en tur just där och inte på någon av sina andra lyxbåtar. Individer bär omkring på väskor som kostat sexsiffriga belopp, apropå ingenting. På samma klot sitter barn i fabriker majoriteten av dygnets timmar, ensamstående föräldrar har flera heltidsjobb samtidigt och lyckas ändå inte få ihop pengar till mat och hyra, och för många människor har inte råd att skicka sina barn till skolan. Hur går det ihop? Hur kan vi gemensamt sanktionera detta? Vi har (de flesta av oss) de lagliga rättigheter som gör det möjligt för oss att bli en av dem, en av miljonärerna.

Grejen med pengar är att de inte ökar när de används för att reproducera arbetskraften. Vi är arbetskraften. Vi ska reproduceras genom att hållas vid liv, genom att hållas varma och mätta. Du kanske tänker nu att utbildning och en god näring visst kan ge vinster i framtiden, och absolut. På lång sikt är det absolut en vinst, men inte på kort sikt. Kapitalismens tempo är för snabbt för lång sikt, att gå jämnt ut. Kortsiktigt innebär det att ditt värde sjunker och att få är intresserade av att investera i dig, hur många lovande bebisar du än har. Ungefär. Väldigt grovt sett. Ni förstår min poäng? (märks det att jag lämnade mitt tillmötesgående, nyanserade språk tillsammans med vårterminen?) Kapitalet behöver hålla arbetarna vid liv så att de kan utföra arbetet, men tillgångar utöver det som krävs för överlevnad är krasst sett en förlust. Det var ungefär i detta historiska skede som staten gjorde entré och började formulera en välfärdsstat enligt skilda recept på olika ställen i världen. Det har följaktligen fungerat olika bra. Se även den amerikanska sjukvårdskarusellen och Vårdval Stockholm. 

Folk har överskott av pengar. Fler folk har underskott av pengar. Folk som folk? I så fall kan det inte vara endast jag som ser den logiska lösningen på det problemet.

allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.

Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.

Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.

den begynnande demensen.

Diskussionen den här våren har gått ungefär så här:

Mamma: Therese, kan ni ta hand om Kelso några veckor i sommar?

Jag: Eh, nej, är du galen?

Mamma: Men vadå råååååå?

Jag: Kelso är en utekatt som knappt står ut med att vara instängd i vår etta EN vecka på VINTERN!

Mamma: Men han kan ju inte vara själv vår lilla snuttepluttegubbesötis!

Jag: Om grannarna ser till att han har mat kan jag åka ut några gånger och hälsa på honom.

Mamma: Okej!

Mängd tid går.

Mamma: Men Tessan, kan du ta katten i sommar?

Jag: NEJ!

Mamma: Men vem ska ta hand om honom då?

Jag: Jag har ju sagt att jag kommer och tittar till honom!

Mängd tid går.

Mamma: Snälla Therese, kaaaaaan du inte ta Kelso när vi seglar?

Jag: Men NEJ!

Mamma: Katter ska inte vara ensamma i två veckor, det är för lång tid!

Vän till familjen: Nej, det är ganska lång tid för en katt...

Jag: Men jag har redan sagt till mamma typ femton gånger att jag kan åka och hälsa på honom.

Vän till familjen: Ja, men då så!

Mamma: *mutter*

Mängd tid går.

Denna bild dyker upp på mammas instagramkonto med bildtexten "Nu är Kelso redo för sjön. Kanske inte mentalt men ändå!"

Alltså, herre-jävla-gud! För det första är Kelso sjukt söt i flytväst. För det andra ser han inte ett dugg glad ut. Inte det minsta. Han kommer hata dem och mig för all framtid! Det vill säga om han inte smiter när de landat på första bästa ö. Katter går att ha med på båt, jag har sett det flera gånger, men Kelso är verkligen inte en sådan katt. Han är det fegaste på fyra ben som någonsin skådats (näst efter Astor som knappt vågar titta på en).

Jag pratade med pappa i telefon.

Jag: Hur gick du med på det här?!?

Pappa: Det var inte så att jag gick med på det, det mer bara hände...

Jag: Du inser att han kommer hata er?

Pappa: Heh, ja?

Jag: ... men jag sa ju att jag ska hålla honom sällskap!

Pappa: En gång i veckan räcker inte.

Jag: Eh, okej?

Pappa: Ja, som jag förstått det har du sagt att du ska komma ut en gång i veckan, och det är ju lite lite.

Jag: Jag kan inte minnas att jag sagt att jag ska vara ute en gång i veckan. Jag kan tänka mig att vara där flera gånger i veckan, typ var tredje dag.

Pappa: Ja, men då så! Jag vidarebefordrar det.

Nu väntar jag med spänning på att absolut inget av detta ska gå upp för mamma utan att jag igen ska behöva kriga för att rädda katten från det helvete som ~5 kvadratmeter lounging space och oändligt mycket vatten omkring utgör för en kisse.

husby-gate.

För mindre än två veckor sedan lämnade jag in en hemtenta i en kurs som institutionen döpt till "Samhällsproblem". Nu brinner Stockholms förorter och ironin jublar. Efter att ha diskuterat alla former av misär i en månads tid har jag dock lätt att säga detta: jag kan förstå bråkstakarna.

Innan ni brusar upp er och tror jag menar att det är helt okej att kasta sten och förstöra annans egendom vill jag flagga för att det självklart inte är så. Enligt min filosofi blir det aldrig okej att låta sina problem gå ut över andra. Det är inte heller okej att skrika rasistiska förolämpningar, använda övervåld och maktmissbruk. 

Det som stört mig mest i rapporteringen och debatten om Husby, förorten och kravallerna är polariseringen. Retoriken som används i media eller min facebook-feed närmar sig å ena sidan ett legitimerande av motståndet (upploppen) med mycket knapp förståelse för polisen, och å andra sidan ett fullständigt fördömande av de involverade ungdomarna. 

Jag förstår inte människors strävan efter att välja sida, välja en sida. Enligt min erfarenhet tenderar människor förvisso att generellt använda sig av antingen individen eller samhället som förklaringsmodell av samhällsfenomen. 99 gånger av 100 tillskriver jag mig till den sociala, strukturella och konstruerande idén, men den här situationen tror jag blir lidande av att deklarera sig för den ena sidan punkt och slut. Det som händer är komplicerat, omvälvande och borde beröra varenda en av oss. Vi borde aldrig sluta prata om det, aldrig sluta lyssna på nya synvinklar, aldrig sluta fråga oss varför?

Självklart är det ändå ingen slump att det är Husby och inte Lidingö som revolterar. Vad har invånarna i Danderyd, Saltsjöbaden eller mitt eget sköna gröna Värmdö att klaga på? Där bor välmående medel- och överklass som inte lider av skattelättnadernas välfärdsbesparingar. Det första resulterar nämligen i det andra vad moderaterna än försökt lura i dig, jag lovar. 

När klassklyftorna ökar, arbetslösheten stiger och segregationen cementeras blir jag modfälld. Jag som bor i en bostadsrätt och är varken rädd för att gå hungrig framöver eller inte kunna betala banklånet. I värsta fall har jag en trygg fallskärm, min mamma och pappa. Hur desperata är då inte de unga i områden där statliga institutioner stänger ner, polisen är onödigt hård och det är oproportionerligt svårt att få ett jobb? 

Efter decennier av social segregation ligger de billigaste lägenheterna klumpvis långt från Östermalm och där samlas den del av befolkningen som socioekonomiskt är mest marginaliserade. När lågkonjunkturens övertydliga statistik inte kan få regeringen att erkänna situationens existens, erkänna medborgarens samma värde och rättigheter som innerstadsborna, vad gör en då?

Jag vill inte spekulera i hur dramat startades eller vem som sagt vad, men det som troligen var politiskt i början har antagligen dragit till sig människor som för länge sedan gett upp om att kunna ta samhället på allvar, de som för en inre strid med dess normer och värderingar, de som är där enbart för att bråka med allt som gått åt helvete för dem. Tyvärr gör de sig så bra på löpsedlar.

Det är individer som utför handlingarna, men att hytta med näven åt dem alla gör ingenting för att hindra framtida skadegörelse. Prevention känns så uppenbart, som en självklar strategi för att hjälpa upp personer som halkar och knuffas runt i samhällets ekorrhjul. Går det att tro på prevention utan att tro på strukturernas bakomliggande faktorer?

Nu lyssnar omvärlden minsann. Är det så konstigt att elden sprider sig när Aftonbladet och Expressen blåser på så mycket de förmår? Sviktande folkhälsa, strukturell arbetslöshet och alla dessa individers misslyckade skolgång var tydligen inte värda tidningsmetrar uppmärksamhet. Vad tjänar de upproriska unga männen på att bränna grannarnas bilar? Ingen verkar förstå det. Jag gör det, för nu lyssnar omvärlden.

Vad tänker ni?

"jag är inte feminist, jag är humanist."

Jag kan inte räkna antalet gånger jag i upprörd frenesi försökt få vänner att inse att deras åsikter är feministiska trots att de vägrar kalla sig för just feminister. Det är ju det där med att ordet skrämmer bort folk, att det hintar till ett matriarkat (enligt vissa debattmotståndare). Att femininum är inbakat i beteckningen betyder för dessa mer än vad som står bakom den. Diskussionen slutar oftast i uppgivenhet, att om en inte kan ta att ordet härstammar från en beteckning av kvinnlighet (whatever the hell that is) så är personen trots allt inte feminist. Bitterhet följer.

Enligt Wikipedia är gemensamt för de flesta feminister  "[...] att de anser: 1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män. 2. Att detta förhållande ska förändras." Samtliga personer jag debatterat med skulle antagligen skriva under på detta. Ändå är de inte feminister. Vad är problemet?

Detta är arketypen för den sortens frågor jag kan diskutera i all oändlighet. Jag tröttnar aldrig, för jag har ännu inte förstått varför en inte skulle kalla sig feminist. Argumentet om extremisterna, de som kallar män för djur, som dyker upp från manliga vänner låter förståeligt först, men inte när en inser den stora bredd av feminister som finns i världen. Det finns liberalfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, queerfeminism, marxistisk feminism o s v i all oändlighet. Att inte kalla sig feminist för att det finns några högljudda personer som uttalar sig kontroversiellt är som att hata alla muslimer eftersom vissa av dem utför terrordåd.

Att känna sig utpekad som man funkar likadant, är förståeligt till en början, men vid närmare eftertanke borde det inte vara svårt att processa vad generalisering innebär. Vi delar mänskligheten på hälften vid födseln (inte riktigt, men for arguments sake påstår vi det ändå) och mäter hur de båda delarna behandlas av samhället. Den ena halvan får mer pengar, makt och frihet. Generellt sett. Alla män som grupp är överordnade alla kvinnor som grupp. Blondinbella, Angela Merkel och Beyonce har mer pengar och makt än flertalet män, men det innebär inte att kvinnor generellt sett har en situation som är likadan eller bättre än mäns.

Ojämställdheten i världens mest jämställda land (typ) gör mig så frustrerad. Vi har kommit långt historiskt sett, vilket verkar få stora delar av samhället att slappna av, mena att vi är framme när verkligheten är långt härifrån. Detta är exakt vad som gör mig rädd inför framtiden. Jag inser att detta inte är några nyheter, inte är ett nytt ämne eller en död debatt, men lik förbannat måste jag skriva om det. Skriva av mig. Processa. Förstå?

Att vara konsekvent gentemot sin ideologi är ett tankearbete utan stopp, jag kan aldrig bli den kompletta eller perfekta feminismen. Jag är född i en patriarkal kultur, det kommer jag alltid behöva bära med mig. Mina talangfulla medsystrar ute i etern gör det lättare, svårare. Den eviga debatten ser till att jag fortsätter ifrågasätta mitt beteende och satiren tillåter mig att skratta åt situationen.

Särskilt du som tycker att dagens feminism är överdriven, läs några av dessa bloggar med ett öppet sinne: Genusfotografen, Lady Dahmer, radikalgnu, Sara Hansson och fundera ett varv till.

när jag fick ett ord för det där med kjol vs. byxor.

En gäst hos Morgonpasset i förra veckan svängde sig med uttrycket Donald Duck-fashion. Alltså en aversion till att bära byxor. Naturligtvis är jag tacksam över att år av feministiskt arbete gjort att jag kan välja att ha byxor om jag vill, även om jag 99 gånger av 100 tackar nej. Kjol är skönare, alla gånger. 

Jag blev inte helt bekväm med plagget förrän jag var över tjugo år, men långt innan dess hade jag vältrat mig i klagan över alla byxrelaterade problem. De slits och går sönder, alltid i grenen, och det finns inget värre plagg att köpa än ett par jeans. Alla butiker har olika storlekar, och jag försöker förtränga alla gånger jag försökt mig på fel storlek i allt för snäva provrum. Strumpbyxor behöver aldrig provas och är bråkdelen så dyra. De finns till och med med glitter på! Kjolar är (oftast) inte tighta. Du kan böja dig, dra upp benen utan problem och kan fläkta överallt det passar när sommardagen faller på. 

Nej, de enda byxor jag någonsin funnit bekväma har varit så stora att de snarare liknat mjukisbyxor. Så såg jag ut hälften av gymnasietiden. Nu vet jag bättre. Donald Duck-fashion, hell yes!

"sociologisk analys" verkar vara en variant på vetenskapsmetod.

Jag gick igenom schemat för nästföljande kurs kvällen innan inlämning för hemtentan. Kvalitativ metod, kvantitativ metod, undersökningsdesign, intervjuteknik, statistiska verktyg och kan vi snarka lite högre tack? 

När vi gick igenom detta förra terminen ansåg jag det vara onödigt att ha redan i andra terminen av ett ämne, eftersom alla som läser en fördjupningskurs antagligen inte strävar efter att bli forskare. Är det jag eller universitetet som helt har förlorat greppet om verkligheten? I slutet av höstterminen blev jag sugen på att stanna på ekonomisk-historiska institutionen och skriva en C-uppsats om köttindustrins utveckling kontra välfärdsstaten. Det är ett ämne jag är intresserad av och gruppen var så himla mysig att jobba i. Till slut bestämde jag mig ändå för att byta inriktning till sociologi eftersom jag kände att jag ville lära mig något nytt, något som jag upplevde gav mig något. Fördjupningen i fördjupningskursen hade inte känts så fördjupande. Jag ville ha nya insikter att pussla ihop med gamla. Var har det gett mig? En inledning totalt anpassad för elever som tog studenten i förrgår, en månad grundläggande sociologi som var helt okej, och nu en ny månad med vetenskaplig metod. I en A-kurs. På första terminen av ämnet. 

Är det jag som är nästa Einstein eller är allt de säger på metodkurserna så otroligt självklart? Uppenbarligen har de ett ämnesövergripande problem med att studenterna varken kan skriva eller göra något ordentligt. Jag förstår verkligen inte vad de har gjort under gymnasiet (om de nu inte kan skriva) och varför de inte kan få bli introducerade i vetenskapens ädla vägar NÄR DE BESTÄMT SIG FÖR ATT BLI VETENSKAPSMÄNNISKOR?!?!?!?!?!?!? Allvarligt talat. Vad är problemet? Är det så illa ställt med våra kunskaper att institutioner medvetet satt i system att ha en del metod nästan varje termin så att vi ska vara ordentligt manglade när det väl är dags för kandidatuppsats? Eller doktorsavhandling. Det är ju en sådan vi möter i exemplen hela tiden, så det verkar vara det som åsyftas. Att vi ska tänka på de här reglerna nästa gång vi bestämmer oss för att doktorera.

Av någon anledning hatar jag vetenskapsmetod. Det har ingenting med min anledning till att vara på universitetet att göra. Till skillnad från de flesta andra närvarande är jag inte student för att få en utbildning. Jag är där för att lära mig. Sådan är i alla fall min uppfattning, kanske har jag fel. Att jag  samlar ihop till en kandidatexamen och försöker styra mot ett masterprogram har inte med det att göra. Det är omvärldens förväntningar. I slutändan ska det vara något konkret för det har CSN sagt, och Björklund såklart. Jag är en bortskämd vit (ish) medelklassunge som bor i bostadsrätt, lever på studiebidrag och klagar över att någon gång behöva jobba. So sue me! 

Hur som helst bestämde jag mig där och då, när jag läste schemat, att det fick räcka med att vara arg och cynisk. Den här månaden skulle inte bli bättre med en negativ attityd (såhär i efterhand undrar jag om min hjärna inte blev övertagen av arbetslinjens evil overlord, för det låter helt personlighetsfrånvänt). Jag klagade som fan den kvällen, och sen stopp. Alla uttalanden om kursen görs nu genom ett Guy Fawkes-leende och hopbitna tänder på klingande tvärtomspråk. Det gick helt okej de första dagarna efter att föreläsaren använt en xkcd-bild, lättköpt good will. Sedan kom arbetskompendiet.

Jag är inte säker på om det kan bli sämre bättre. Beslutsamhetsförmågan sätts på prov och jag behöver uppenbarligen ett akutsamtal hos studievägledaren. Om det här är en del av "sociologisk analys" måste jag raskt tänka om hela mitt koncept för nästa termin. Jag har inte läst matematik sedan andra ring (dvs. sex år sedan) av en anledning. Lögn. Flera anledningar. Det jag trodde var samhällsvetenskap är en av dem.

NÄR SKA JAG FÅ LÄRA MIG NÅGOT VIKTIGT OM VÄRLDEN SOM JAG FAKTISKT KAN ANVÄNDA?

PS. Tydligen är jag rätt bitter. 

PS2. Du som är gammal och vis: jag orkar inte höra att jag säkert kommer behöva den här kunskapen längre fram. Jag tänker mig att allt som dödar min lust att studera inte är nyttigt.

PS3. Bostadsrätten skulle passa ännu bättre tillsammans med en ny mobiltelefon, mamma! Alla skulle vi må bättre av högre bildkvalitet, inte sant? (OBS! SKÄMT!)

myten om mannen.

Ta ett djupt andetag. Stålsätt dig för feministisk rant och använd denna video som soundtrack:

Lite irriterande är det att just den här låten är så bra. Ironiskt att det i en film som möjligtvis skulle kunna ha budskapet "kvinnor kan!" ska poängteras hur värdelösa och svaga sådana är. Det var hur som helst varken Mulan eller Disney jag tänkte klaga på. 

Tidigare i vintras läste jag en underhållande recension över storsäljande 50 Shades of Grey. När den också dykt upp i diskussioner ett antal gånger bestämde jag mig för att veta vad jag tyckte i frågan och lyssnade igenom första boken medan jag diskade, vek tvätt osv. När jag läst ungefär hälften kändes det som om jag redan läst hela boken eftersom inget nytt dök upp, historien upprepar sig. Jag började söka mer recensioner på nätet och hittade denna, vilken underhöll mig ett bra tag. Vad var egentligen internet utan gifar? Kort sagt fann jag boken precis lika dålig och misogyn som förutspåtts. 

Det är dock inte själva boken jag vill diskutera, det är myten. Någon gång i en av de chattkanaler jag alltid hänger i använde någon det tidlösa uttrycket "manligt" en gång för mycket och jag fick tuppjuck och skrek något i stil med att MANNEN ÄR EN MYT FÖR I HELVETE!!!11 Eftersom jag antar att > 90% av min bekantskapskrets (och följaktligen de som läser min blogg vartannat halvår) går med på att människan är formad av sin uppfostran och att de egenskaper vi tillskriver personer med penis/vagina är socialt konstruerade hoppas jag att detta inte ska vara omöjligt att förstå. 

Manligt och kvinnligt finns inte utanför vår kollektiva fantasi, därför är jag så trött på att höra hur (o)manligt något är. Det pratas inte lika ofta om eller när något är (o)kvinnligt, men när det väl kommer upp stör det mig precis lika mycket. Poängen är den att eftersom mannen är norm och kvinnan någon sorts bihang används ofta manlighetsnivån (?) till att avgöra hur bra eller legitimt något är.

Jag vägrar mätas efter andra människors föreställningar. Det är deras problem om de tycker att sättet jag beter mig, klär mig och underhåller mig är extremt otrevligt därför att det är okvinnligt. Att mitt liv skulle begränsas av folks livliga fantasi bara för att de är rädda för monstret under sängen är något jag inte går med på. Det där ursinnet hade redan börjat koka ihop till handling innan en random brud hade hår under armarna i TV förra våren. Någonstans där tydliggjordes vad en stor del av befolkningen ansåg om det, vilket var ungefär den enda knuffen jag behövde för att fullkomligt anamma det galna feministhippieidealet som jag föreställer mig att flashbackanvändare drömmer mardrömmar om, det som jag hade önskat mig.

Mammas 60-årsfest i maj. Jag fick så sjukt många komplimanger för min klänning, den jag skämtsamt kallar min gardinklänning som har stora blommor på en grå botten, har en skurning från 90-talet och orienten samtidigt och vinröda kanter. Ingen kommenterade mina grottmänniskoben eller hårtussar. Finkänsliga och uppfostrade är min mammas gamla vänner i alla fall. Ändå är jag övertygad om att ingen av dem brydde sig nämnvärt. Det är ju trots allt ingen större grej, bara vad alla vet egentligen finns bakom ändlösa timmar av rakning. De sa inget, men folk på gatan stirrade hela sommaren. Till slut tänkte jag inte på det längre.

nu kom frustrationen igen.

Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till. 

Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen. 

Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.

Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar. 

Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur. 

Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!

Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer. 

Kaninmat och glada kultingar forever.

overklighetsbesattheten.

Jag kan inte få nog. Det senaste dygnet har jag konsumerat mer än sex timmar tidigare outforskad superhjältefilm. Den postapokalyptiska vampyrboken jag läser för tillfället håller mig fången samtidigt som jag inte riktigt kan släppa spänningen i A Song of Ice and Fire. Jag får anstränga mig för att inte plocka upp nästa del, ignorera skolan och plöja. Samtidigt har jag och Emmy m fl råkat starta TV-seriecirkel där vi ser Joss Whedons Firefly varje vecka. Har kommit fram till att jag dessutom lyckats se alla säsonger av Buffy en gång till, vilket gör att jag kan släppa henne för tillfället, men ett besök till Science Fiction-bokhandeln ledde till kaotisk shopping spree av serietidnings-versionen. Därefter gick vi på bio, såg Hobbit. Och det jag håller på att skriver just nu är... urban fantasy/fantasy/science fiction/naturromantik-ish. Något säger mig att jag tagit mig an verklighetsflykt deluxe. Om jag inte var tvungen att upprätthålla kontakt med verkligheten, studera för att få CSN-bidrag, utbilda mig så jag kan rädda världen och ha en anledning att duscha åtminstone ibland skulle jag tillbringa alla vakna timmar så här.

 

En del av mig tycker att jag är galen samtidigt som den andra delen känner sig som en spinnande katt. Jag är mer än nöjd med att behöva hantera verkligheten utanför fiktionen. Kan jag på något sätt slippa undan den är jag hjärtligt tacksam. Verkligheten får mig nämligen att känna såhär:

Min initiala reaktion är nämligen hyfsat aggressiv. Det är bara för frustrerande! Det går ju som vi alla vet inte att diskutera med idioter. När ska det gå upp för folk att alla är samhället? Att du inte kan förändra andra, endast dig själv? Att även om din förskolelärare sa att du var unik så betyder det inte att du är mer värd än andra. För att citera en gammal vän, "ät bajs och dö!" hälsar jag alla antifeminister och rasister.

Slutligen, är det så konstigt när en lever i denna korrumperade och missförstådda värld att det blir nödvändigt att se på färgglada ponys som sjunger, löser simpla problem tillsammans och har tillräckligt mycket spunk för att kunna skjuta alla tankar på flashback till månen? Sluta ifrågasätta, börja uppskatta de simpla tingen här i livet. Exempelvis färgglada djur med drivor av kärlek. Och choklad. Glöm aldrig chokladen!

twitter vs irl-livet.

Någon gång i somras mellan termin och jobb (ungefär när alla andra jobbade och jag var ensammast i världen) fick jag ett infall och haffade mig ett konto på twitter. Det tog inte lång tid att fatta charmen med det hela. Folk skrev vettiga, intressanta, roliga saker. Nyheter kom och gick och gick igenom en helt annan tumlare än den på facebook. Någonstans hade jag förutsatt att deras informationsflöde skulle vara mer lika varandra. Tvärtom är twitter omöjligt i förhållande till facebook. I alla fall om en är som jag och kräver att kunna gå igenom all information vid vilken tidpunkt som helst. Det tog inte många dagar innan jag insåg att jag hade ett val. Antingen kunde jag släppa den här nya prylen, eller så skulle jag behöva prioritera om hela mitt liv. Att gå igenom hela nyhetsflödet för exempelvis en dag tar så fruktansvärt lång tid. Hur gör de människor som är aktiva twittrare? Eller kanske bör jag omformulera mig: gör aktiva twittrare något annat än att twittra? Är tricket att endast skriva ut tweets och strunta i att läsa andras, eller har de utvecklat skumläsarkrafter värdiga Wonder woman? I NEED TO KNOW!!

att lyssna.

Det här med podcasts har varit ett huvudbry för mig de senaste veckorna. Så fort jag gör vad som helst som enbart involverar min motoriska förmåga lyssnar jag på poddar. Detta är livsluft. Risken finns att jag dör av tristess annars. Vågar inte prova att stänga av, vem vet vad som kan hända om efter en och en halv timmas tyst diskande?!

Först var det Tankesmedjan och sedan Morgonpasset som började sända efter sitt sommaruppehåll. Ljuvliga tider! Till att börja med i alla fall. Morgonpassets poddar visade sig vara bantade och inte innehålla alla minuter flams och trams om absolut inget speciellt, så som podden såg ut i våras, vilket ju är det innehåll jag älskar. Morgonpasset är kompisgänget jag hänger med varje dag, bara det att de inte är fullkomligt medvetna om min existens. Då gillar jag inte när någon klipper bort delar ur vår envägskommunikation. Usch och fy! Visserligen verkar detta ha bättrats väldigt sedan terminen startade. Jag skulle uppskatta att de blivit ca 30 min längre sen dess.

Anyhow. Sedan kom nästa aber i och med att Sveriges Radio lanserade sin nya app (palla ladda ner från hemsidan och lyssna via valfri spelare när jag ändå vandrar omkring med telefonen hela tiden). Den visade sig vara sämre än ruttet åsnebajs. Det enda fina var att hela skärmen nu lystes upp av grandiosa bilder av ännu mer fantastiska radioprofiler. Men vad gör det när man inte kan hantera sina nedladdade filer till hundra procent utan internetuppkoppling? Den gamla versionen gick fortfarande att använda, men ungefär tre gånger efter att man öppnat upp den (om än bara för att pausa) poppade en ruta upp som uppmanade en att ladda ner den nya appen. Så. Jävla. Jobbigt!

En går på stan och lyssnar på valfri människa just babbling away när man plötsligt ser någon man känner (hatar detta moment btw). Tar upp telefonen, öppnar appen, trycker bort en två tre (!!!) rutor innan man kan pausa flödet. Av med hörlurar. "Heeeeej!" Kram. Bara det att personen redan är förbi kram-stadiet och en framstår som nonchalant idiot. Well, jag och mitt kontrollbehov gillar inte att missa information. Inte ett dugg.

Förra veckan fick jag för mig att jag skulle expandera mitt lyssnande utöver utbudet hos SR. Jag sökte efter funktionsdugliga (gratis!) appar. Podkicker funkade bäst, men var kanske den tredje jag provade under en svordomstät halvtimma. När jag väl gav mig ut för att söka podcasts (inte för att jag var ute efter någon speciell) började den förslå antagligen alla med svenskt ursprung den kunde hitta. Därav även de från SR. Så nu har jag en app som kan ha en spellista (!), som minns var i podden man pausat även om appen stängs ner (!) eller om man börjar lyssna på ett nytt spår emellan (!), och som kan söka efter nya poddar i alla ens prenumererade kanaler samtidigt(!). Detta är antagligen vardagsmat för samtliga civiliserade människor där ute, men jag känner mig så jävla nöjd! Jag hjärta podcasts liksom.