lättnaden kommer/i'm leaving on a jet plane/andas ut ut ut

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

det är synd att jag inte blir förvånad när SJ krånglar.

Äntligen är vi på tåget hem, "bara" 50 min sent. #sj
— toss. (@meisgreece) August 7, 2013

50 min har blivit 2h. Börjar inse att vi inte är framme i sthlm i tid för att hinna köpa frukostmat. #sj #försening #trött
— toss. (@meisgreece) August 7, 2013

I slutändan hann jag köpa bröd och sojamjölk på centralen. Dagens första ordentliga måltid intogs kl 23 och det känns rätt skönt att vara hemma igen, även om det regnar.

vi åker till pojkväns fader i skåne för kort besök.

Känslorna inför resan går ungefär så här:

Plan of action:

Resultatet kan bara bli bra, förutsatt att SJ vill skicka mig min biljett. Två biljetthaverier på en vecka är INTE okej. Bara nej.

gotlandsresor då och nu.

Den enda gången i mentalt vaken ålder jag besökt Gotland var 2006. Jag hade kort hår, gick fortfarande med på att bära jeans och hade några få månader kvar innan min första panikattack, kunde inte förstå varför det inte gick att andas och ville gömma mig för allt. Det som hänger kvar idag är scarfen. Paniken har försvunnit men ångesten består. Den här gången, idag, skulle jag ha åkt med vänner istället för familjen, vilket jag tror är ett vinnande koncept generellt. Familjen är älskvärd men vi bor inte bra tillsammans. Åtminstone inte isolerade på en ö i Östersjön. Hade jag bara betalat min båtbiljett hade jag varit där nu. Istället väntar jag på att mitt gäng kommer tillbaka som världsmästare i kubb om en vecka. Annars är jag dubbelt besviken.

post västkusten.

Far och dotter skuttar ut i vattnet på order av mor. Fotocred går till henne och pixligheten till instagram, woo!

Det är skönt att åka på samma gamla resa med samma gamla päron och veta exakt vad en har att förvänta sig. Lite tjafs och massor av mys! Det känns tryggt. Två nätter i Ugglarp (justfuckinggoogleit) och två i Mellerud. Nu är jag äntligen hemma igen. Jag längtar hem ganska på en gång när jag åker bort, var jag än åker, därför blir jag aldrig en jet set-människa. Det och tusen andra anledningar. Det var också ganska skönt att vara nedkopplad några dagar, bortsett från en sporadisk relation till twitter. Jag missade den där überviktiga födseln och förstod att vi nog lämnat EM utan att behöva uppleva hysterin kring det. Det blir mer av samma vara i den snara framtiden när jag huseras på Gotland/Österlen. Längtar/fasar. Mysigheten/hemlängtan.

bestämde mig spontant för att hänga med mappa till detta över veckan. hejs!

mirres förra födelsedag.

Galileen. Mer än 30 grader varmt. Middag med den mest spektakulära utsikten (och bästa veganmaten jag någonsin ätit!) dagen innan bröllopet. Vi kom undan kaoset och satt i timmar och mös. Jag minns inget annat från den dagen än restaurangen, solljuset som gjorde klippväggen röd. Nu har det gått ett helt år och min syster fyller 22 år. Grattis plutten!

om ursprung.

Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.

Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden. 

Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz. 

Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.

När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.

Förintelsemonumentet i Berlin.

årssummering 2012.

Årets uppgift: Inte sjunka igen. Leva veganskt.

Årets depression: Hösten har varit tyngre.

Årets räddning: Att ingenting gigantiskt gått åt helvete.

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Jag kan inte komma på några materiella, men Pinkie Pie är ju rätt schysst. Och Buffy Summers. Det är safe to say att jag utvidgat min immateriella vänkrets.

Årets konsert: Är kluven mellan Steven Wilson och Opeth. Kan inte heller komma på om jag hann med någon annan, men så har jag också svårt att höja musikupplevelser över varandra. Steven tog mig i handen och Opeth spelade på Grönan, vilken alltid är färgglad och sprakande. Bådadera gör dem speciella och minnesvärda. Får jag räkna in alla hundra gånger jag såg De Tre Musketörerna på Stadsteatern också?

Årets kommer-aldrig-glömma: När morfar dog. Att gästa ett judiskt bröllop.

Årets dricka: Hallonsoda och earl grey-te.

Årets maträtt: Snabbnudlar.

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone + hörlurar.

Årets resa: Israel var underbart, spännande och ombytligt. Kommer dessutom aldrig glömma min korta visit på Rivieran.
Cannes. Antibes. Dolcedo. Israel.

Årets bråk: I don't do bråk? eller så händer det just nu. Jag är inte säker.

Årets film: The Hunger Games är antagligen den som påverkade mig mest. Jag och Emmy drog och såg Berättelsen om Pi i mellandagarna. Är helt tagen och ännu kärare i tigrar nu.

Årets bok: Det är svårt att bortse från att jag läst A Song of Ice and Fire nästan konstant sen i juni. The Hunger Games-trilogin har också varit en konstant sen dess, men som ljudbok.

Årets hjälpande hand: Richard som pussar på mig när jag blir ångestig.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog något av de få tillfällen som gavs att nattbada. Men så var det ju en crappy sommar också.

Årets befrielse: Jag kan göra vad jag vill med min kropp. Ingenting är rätt och fel. Det är ditt problem om du anser att jag ska följa speciella regler bara för att jag har en viss kropp. Hej då rakhyveln! (och oj vad det har stirrats, men vem bryr sig?)

Årets upptäckt: Buffyverse.

Årets lyckligaste dag: De absolut bästa dagarna jag har är i detta sällskap

 

Årets chock: Goodstore har fortfarande inte kunnat återinföra sojabitar i sitt sortiment? Inget känns särskilt chockerande i vår skandalmarinerade värld. Lite överraskande var det att finna blond snubbe het.

Årets årstid: Sommaren, även om den inte var så somrig av sig.

Årets fest: Jag inser nu att mängden fest i mitt liv kanske bör åtgärdas. Det har festats, men de flyter ihop för mig. Ingen sticker ut som extraordinär.

Årets garv: Nu är jag inte säker på huruvida detta hände innan tolvslaget eller ej, men jultomten/påskharen. (kanske garvades det mer över något annat, men detta låg nära i minnet + askul)

Årets skämt: Whatever Ola Söderholm said.  

Årets ord: Brony. Hen. 
 
Årets mest frivilligt välbesökta plats: Frescati.

Årets mest uppskattade plats: Sunnydale. Jag gömde mig där allt som oftast. Och strandpromenaden där jag promenerade fram och tillbaka många sommarkvällar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone, hörlurar, dator. Som vanligt.

Årets drog: "If you like tears, pain and doomed ships, watch Buffy the Vampire Slayer, show that will ruin your life." (Random citat från någon av alla tusen Buffy-tumblrs jag följer.)

Årets låt: Enligt last.fm är det denna som spelats mest. Den är så väldigt bra. Synd bara att den är så kort.

Årets lögn: Om jag ser klart sista säsongen av Buffy nu kan jag äntligen gå vidare med mitt liv sen.

Årets sanning: Det är svårt att avgöra. En tolkning av det är att jag trots 60 hp ekonomisk historia fortfarande är övertygad vänstermänniska. Den röda vägen ter sig trots allt jag lärt mig under två terminer (vilket jag misstänkte skulle vara väldigt liberal-/marknadsekonomiskt vurmande) fortfarande som den bästa.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Jag avlägger sällan löften riktigt på allvar eftersom jag tar det så hårt att inte uppfylla dem. Kan inte komma på något jag svikit i år. Jag räknar inte de gånger jag bestämt mig för att diskat men struntat i det osv.

Årets mest skrämmande händelse: Morfars döda kropp. Döden. Alla cancerbesked.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att morfar inte gjorde mer uppståndelse innan han drog.

Årets komplimang: Richard. Jag är inte lite jobbig ibland och nu har vi varit tillsammans två år och bott ihop i ett år utan att han verkar tröttna. Det är den största komplimang jag kan få.

Årets jag-hatar-dig: Migränjäveln.

Årets citat: Inget.

Årets förlåt: Inget.
 
Årets kallaste händelse: Many a day without summer.

Årets hetaste händelse: Mellanösterns öken.

Årets läskigaste mojäng: Inte många läskiga mojänger i år. Den superavancerade borren som påstås kunna borra i våra betongväggar?

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Sen denna spelades på Stinas begravning har jag inte kunnat höra den utan att rysa, bli ledsam.
 

Årets pigga-upp-låt: 
 

Årets café: Mineur. I min värld byter de aldrig namn. Har heller inte hittat någon värdig utmanare.

Årets te: Nu på sluttampen köpte jag hem ett äpple och kanel-te som jag blivit helt kär i.

Årets se-upp-till-artist: Steven Wilson, Mikael Åkerfeldt.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: En TV. Vad ska jag nu säga när försäljarna ringer? Kommer dock antagligen använda morfars gamla TV mest till att se film, via datorn. Större skärm är alltid trevligt :)

Årets tv-program: Game of Thrones, Girls, Buffy the Vampire Slayer, My Little Pony - Friendship is Magic, Historieätarna, New Girl, Project Runway.

Årets tråkigaste högtid: Jag har ingen aning? Kyndelsmäss?

Årets lyckligaste stund: Sekunder i bra sällskap. Ögonblick när jag lyckats fokusera all koncentration på bra musik, stänga in mig i en bok. När jag fick ta Steven Wilson i hand. Det var så coolt!